Det var lugnt på jobbet idag, så vi kunde gå hem tidigt. Jag passade på att ge mig ut och träna lite, tänkte köra lite crosstraining, dvs springa intervaller och varva med styrketräning. Det var rätt mycket folk vid hinderbanan på Karlberg. Jag brukar nyttja den på lite andra sätt det är tänkt, men det blev inte så mycket av den varan eftersom det var fullt med folk som sprang runt den. Jaja. Jag gjorde mina armhävningar, sit ups och ryggövningar, lite övningar för benen.

Men hur det nu var så började det regna. Jag drog i väg och gjorde lite intervaller i backe, men så öppnade sig skyarna och det bara vräkte ner. ”Lika bra att kuta hem då”, tänkte jag. Men då började det hagla! Först yttepytte, men snabbt var haglen stora som ärtor och det gjorde ganska ont. Så jag fick vänta lite under några träd där det inte var lika jobbigt. Så fort det slutat sprang jag hem.

Man har ju inte direkt kameran med sig när man är ute och springer, men jag önskar att jag haft det. Skyfallet var ju nästan av bibliska mått… Och jag hade nästan torkat när jag kom hem, så det var ju inte mycket att plåta där. Jaja. Men som kompensation för bristen på bilder så har jag i alla fall fått en fotografisk insikt.

Jag har ett fotoprojekt som jag bara måste göra. Satt och pysslade med lite bilder som jag tog hemma i Luleå och Övertorneå i somras och det finns något där. Jag hade tänkt göra ett bildspel av det, bara för min egen skull, men när jag pusslade runt med bilderna insåg jag att jag inte har alla delarna. Det finns en berättelse här, men jag har bara fragment av den än så länge. Jag måste återvända hem, plåta mer. Ta de där bilderna som saknas. Och det handlar inte bara om att plåta för ett litet futtigt bildspel. Det här kan bli något på riktigt. En utställning. Det kanske låter banalt att säga det, men bilderna handlar om barndom, en svunnen tid, längtan, saknad och en stor dos vemod. Uppväxt, familj, eller kärlek skulle kunna vara några andra nyckelord. Det har ju typ gjorts så många gånger som det funnits fotografer (men vad är egentligen nytt under solen) så det är ju inte särskilt nyskapande. Men det struntar jag faktiskt i. Det är min historia och jag måste berätta den. Jag måste verkligen det. Jag vill åka hem. Nu. Genast.