För ett tag sedan fick jag en kommentar av mina fastrar som hade kollat på min blogg.  ”Varför är det så många självporträtt”, hade de undrat och kommit fram till att det måste ha med tillstånd att göra. Visst, man ska ju kolla med folk att det är okej att lägga ut bilder på dem på nätet om man tar porträtt, men oftast behöver man inga modellreleaser. Men för egen del så har det inte med det att göra. Skälet till att det blir en hel del självporträtt är den enkla anledningen att ibland har man inget annat fejs än sitt eget att ta till när dagen lider mot sitt slut och ingen dagboksbild ännu är tagen.

Dessutom är det ju oftast enklare att modella med sig själv, för man vet ju hur man vill ha det och behöver inte bängla så mycket. Men sedan tycker jag faktiskt att det finns en poäng med att skildra sig själv då och då. En undermening i fastrarnas kommentar var att det nästan var lite förmätet att plåta sig själv titt som tätt. Det kan man tycka. Särskilt om man är medelålders tornedaling och uppfostrad med att ”man ska inte”. Nu är inte mina fastrar några kuvade personer och de menade inget illa med kommentaren. Men jag är glad att jag plåtat mig själv en massa under de här månaderna jag bilddagbokat.

När jag gick på GFU för ett år sedan fick vi i uppgift att plåta oss själva som vi var för tio år sedan, som vi var då och som vi trodde att vi skulle vara om tio år. När jag gick tillbaka i minnet insåg jag att jag knappt hade några bilder av mig själv för tio år sedan. Det tyckte jag var synd. Jag tänker också på Andreas Ackerup som tog ett självporträtt varje dag i tio år. Det är egentligen otroligt häftigt. Han gjorde det för att se sin egen förändring. Sett i det perspektivet är de självporträtt jag då och då tar och lägger upp här mer slumpartade. De kommer när de kommer och visar delar av min vardag. Många gånger pekar de också på den där processen att avbilda sig själv. Hur som helst gillar jag det. Och det tror jag att fastrarna också kommer att göra. Allt har sin tid.