Idag har jag varit hos frisören. Behövde sedan lite bilder för diverse olika anledningar, så det blev till att plåta självporträtt. 50-gluggen på, en enfärgad blus och en sjyst bakgrund (baksidan på min garderob). Trots att det var mulet och grått ute funkade det ganska bra med fönsterljuset. Jag hade först tänkt ta till blixten, men det såg så sjyst ut så jag lät bli. Självutlösaren på och sedan gällde det att sätta sig rätt, luta åt rätt håll, undvika reflexer i glasögonen, le lagom mycket, få med blicken rätt och skärpan på ögonen, ja… allt det där som ska stämma när man ska ta ett bra porträtt.

Det är inte helt enkelt att få till det där med avstånd, utsnitt i bilden och att få skärpan rätt när man själv inte kan kolla i sökaren. Så det blev ganska många tryck innan det fanns något som funkade att använda. Jag har ett par bilder som jag ska jobba lite mer med vid tillfälle, här är en av dem.

Det finns inte så mycket att säga om den  här bilden egentligen. Ett självporträtt, varken mer eller mindre. Det får räcka så.

Full dag på jobbet, därefter hem och sedan en tur i löparspåret. Inget krångel. Efter fotohelgen på Gotland ser det helt annorlunda ut med plåtandet, det blir lite som det kommer, lite som man har tid. Och det är inte så mycket som när man har en hel dag vikt åt kameran. Det blir ett självporträtt med rörelseoskärpa.

Att gå till frisören triggar driften att självporträttera. Jag knåpar runt med kameran och försöker plåta min frisyr, men det är svårt att hitta någon vettig vinkel när man inte kan titta i sökaren själv. Mina misstag blir intressantast, lustigt nog. Men det kanske inte är något att skämmas för?

För ett tag sedan fick jag en kommentar av mina fastrar som hade kollat på min blogg.  ”Varför är det så många självporträtt”, hade de undrat och kommit fram till att det måste ha med tillstånd att göra. Visst, man ska ju kolla med folk att det är okej att lägga ut bilder på dem på nätet om man tar porträtt, men oftast behöver man inga modellreleaser. Men för egen del så har det inte med det att göra. Skälet till att det blir en hel del självporträtt är den enkla anledningen att ibland har man inget annat fejs än sitt eget att ta till när dagen lider mot sitt slut och ingen dagboksbild ännu är tagen.

Dessutom är det ju oftast enklare att modella med sig själv, för man vet ju hur man vill ha det och behöver inte bängla så mycket. Men sedan tycker jag faktiskt att det finns en poäng med att skildra sig själv då och då. En undermening i fastrarnas kommentar var att det nästan var lite förmätet att plåta sig själv titt som tätt. Det kan man tycka. Särskilt om man är medelålders tornedaling och uppfostrad med att ”man ska inte”. Nu är inte mina fastrar några kuvade personer och de menade inget illa med kommentaren. Men jag är glad att jag plåtat mig själv en massa under de här månaderna jag bilddagbokat.

När jag gick på GFU för ett år sedan fick vi i uppgift att plåta oss själva som vi var för tio år sedan, som vi var då och som vi trodde att vi skulle vara om tio år. När jag gick tillbaka i minnet insåg jag att jag knappt hade några bilder av mig själv för tio år sedan. Det tyckte jag var synd. Jag tänker också på Andreas Ackerup som tog ett självporträtt varje dag i tio år. Det är egentligen otroligt häftigt. Han gjorde det för att se sin egen förändring. Sett i det perspektivet är de självporträtt jag då och då tar och lägger upp här mer slumpartade. De kommer när de kommer och visar delar av min vardag. Många gånger pekar de också på den där processen att avbilda sig själv. Hur som helst gillar jag det. Och det tror jag att fastrarna också kommer att göra. Allt har sin tid.