Fortsätter på temat rörelseoskärpa även idag. Det blir två svängar genom Vasaparken, först efter jobbet när det fortfarande är ljust. Sedan en sväng till efter karateträningen. Mörkt, suddigt, löv, grå himmel. Ibland går tiden så fort att allt känns lite suddigt.
Idag blev det en dag med lite fotoexperimenterande. Långa tider och rörelseoskärpa. Plåta från höften, inte titta i sökaren, röra kameran, gå samtidigt som avtryckaren trycks ner. Spretigt, kantigt, snett och vint. Men lite roligt också. Det är skoj med oskärpa! Lite lomolife så där.
Idag har vi pratat om slutartider, exponering och rörelseoskärpa. Dagens fotografiska övningar har bland annat lärt oss utnyttja ljusmätaren och fundera över hur man ska exponera för att vitt ska bli vitt och svart ska bli svart. För att det ska stämma måste man ju ibland kompensera för att det svarta eller vita inte bara ska bli grått. Det var en rätt stor aha-upplevelse för mig, tidigare har jag inte fattat det här alls utan bara sett till att exponera så mätaren hamnar i mitten på skalan.
Det har varit nyttigt att kolla på varandras bilder och se hur de andra grupperna löst problemen, man lär sig mycket av att bara se på bilder. Vi har också fått en ny uppgift, vi ska välja en fotograf att presentera för resten av klassen och redovisa i par. Jag och min kurskompis U har fått den amerikanska fotografen och konstnären Cindy Sherman, så nu blir det till att jaga fakta!
Sedan ska vi också ta med våra porträttbilder till på torsdag för att börja den första introduktionen till Photoshop, Bridge och råkonvertering. Jag måste hitta min okända person, ska försöka få fatt på någon på jobbet i morgon och sedan ska ju bilderna kopieras ut på papper. Så det är en hel del att göra!
Här några exempel på exponeringskompensation för att verkligen plåta svart och inte grått.
