Rågbröd!

I dag har en milstolpe passerats. Jag har bakat mitt första riktiga rågsurdegsbröd. Ni vet ett sånt där kompakt, syrligt som det normalt bara går att köpa i butik och då kommer det från Finland. Jag gillar verkligen Fazers rågbröd, rågkusar och de där runda tjockare bröden som man skär i smala skivor.

Nu har jag bakat mitt eget. Jag har inte smakat det än, men det luktar fantastiskt och jag kan inte tänka mig att det blir annat än gott. Passade också på att göra två bröd med durumvete, råg och vanligt specialmjöl. De jäste väldigt fint, kanske för att jag var tvungen att lämna dem en stund för att åka till optikern och hämta mina nya glasögon. Hur som helst så ser de bröden också fina ut, är lite spänd på att se hur de blir när de har svalnat och det är dags för provsmakning.

Extra roligt att plåta mot vårt fina nya vitoljade köksbord. Det är så tjusigt att man knappt vågar smula på det… Men det går nog över snabbt. Det smular mycket när man bakar. Och dammar för den delen. Det är mjöl överallt i köket. Bäst att städa lite innan sambon kommer hem…

Men först lite brödbilder.

Lite blue

Vår karateklubb håller till i en skola i Stockholms innerstad. Just den här terminen är träningsmöjligheterna inte de bästa, vi är i en ganska liten och smal sal som har otrevliga metallgrejer i golvet för att man ska kunna dra ut bommar och sånt. Men den är ändå fascinerande skolan. Jag är helt betagen av omklädningsrummen trots att de är ganska sunkiga. Smala bänkar, där vissa bara har två ribbor i stället för tre att sitta på. Duschar med strålar vassare än nålar, fläckiga väggar med märken efter gympaskor, trasiga kranar i handfatet.

Och den där blekblåa färgen på väggarna. och det gulgröna lysrörsljuset.

Det är nåt med det där som jag ändå fastnar för. I salen där vi tränar är golvet illgrönt. Ibland blir jag lite yr, ibland när man ser sina agna armar och fötter i kontrast mot golvet så blir all hud ilsket röd. Jag tänker att det är som på sjukhusen där alla operationslakan är gröna för att kontrastera mot blodet. Här har de lyckats träffa samma färgkombination. Det är nästan lite rysligt att tänka på.

Nu till veckan ska vi åter få träna i en av de större salarna med blått, slätt golv utan några hemska metallgrejor. Skönt!

Blå eller lila – det är frågan

Eftersom det är så risigt i tulpanplanteringarna så har jag gjort snittblommor av mina sista Blue Parrot. Det blev precis tio stycken som nu står fint i vas. De är väldigt snygga. Men så blå är de inte. I stället lila, ganska insvängda och toppiga blomknoppar, som sedan blommat ut i sedvanligt vildvuxna papegojkrusiga blad.

Jag har också köpt lite tulpaner, kunde inte hålla mig när jag såg de där orangea papegjotulpanerna som jag är så förtjust i, samt en sort som även har rosa i sig. Så nu är det fullt med tulpaner hemma! 😀

Här är lite bilder.

Showtime

I dag har jag varit på konsert med min kompis A. Vi åt på en irländsk pub i Gamla stan innan vi drog oss mot Berns där vi skulle se Gaslight Anthem. Kön ringlade inte så lång, det var kallt så vi smet in på den lilla bistron i parken i väntan på att dörrarna skulle öppnas. När vi gick ut igen gick kön en bra bit förbi bistron. Men det gjorde inget, vi kom in fort och hamnade trots allt ganska långt fram.

Först var det förband, vilket vi inte räknat med. Bandet hette Japandroids, två killar från USA, en gitarrist och en trummis. De var helt galna på scenen, tyvärr var ljudet gräsligt så det försämrade deras spelning avsevärt. Trummorna dränkte både gitarren och sången, så man hörde inga texter eller nåt. Mot slutet blev det bättre, men tyvärr lät det bara som oljud hela tiden.

Jag testade att motionera lilla Sonykameran och den presterade gott. Det är skönt att bara kunna smacka upp ISO:t till 3200 och sedan panga på. Kameran är lite långsam från att man tagit bilden tills den visas på skärmen, ska kolla om jag kan ändra det. I övrigt funkar det bra, förutom att det är lätt hänt att ibland trycka fel på de små knapparna. Men jag vänjer mig sakta, så det tar sig nog.

Huvudbandet Gaslight Anthem var bra. Jag hade inte lyssnat jättemycket innan, men de hade bra scennärvaro, helt okej publikkontakt och schyst sväng. Publiken hängde bra med i låttexterna. Vi stod rätt långt fram, ungefär femte raden på ståplats. Vi hamnade bredvid några som prompt skulle trängas och när de fick sällskap av ytterligare trängisar så blev det lite buffigt. Publiken var småfull, stökig och det blev en hel det rörelser i sidled som var lite tröttsamma. Plus att en kille publiksurfade, jag tror jag hade hans ben vid mitt huvud fyra gånger under kvällen. Först trodde jag att han mådde dåligt och skulle över kravallen, men så var det inte.

Nå, det var en kul upplevelse, efteråt sippade vi varsin öl på Bistro Rigoletto innan hemgång.

 

En glimt av Blue Parrot

Jag har varit lite ängslig för mina tulpaner när vi var bortresta över påsken. De flesta är utblommade, men en zinklåda spirade förhoppningsfullt. Det var dessutom lådan med den sort jag är mest nyfiken på, en papegojtulpan vid namn Blue Parrot.

Som tur var hade de inte blommat ut medan vi var borta, de såg också ut att vara vid liv. Med lite extra vattning så ser de ut att vara på god väg. Den första skymten av dem har börjat visa sig, jag trodde först att det bara skulle bli Springs Green av dem eftersom de såg så vitbleka ut, men nu börjar färgen komma. Fast de skiftar snarare i lila än i blått. Blir spännande att se hur de utvecklas och ser ut när de slår ut. På bilden så är de knallblå. Fortsättning följer.

Hem eller?

I dag var det meningen att vi skulle styra kosan tillbaka till östkusten och huvudstaden. Vi tillbringade dagen med att se cykeltävlingen Flandern runt och det var spännade att se Fabian Cancellara krossa allt motstånd och vinna.

Så småningom blev det dags att packa väskorna och åka. Vi skulle ta tåg till Göteborg och sedan byta till annat tåg. Men det gick inte riktigt som vi tänkt oss. Vi klev på lilla mjölktåget men noterade försent att det var tåget som gick åt andra hållet (vårt tåg stod gömt på spåret bakom och syntes knappt) och plötsligt hade dörrarna smällt igen och vi åkte med. Eftersom marginalen var så snäv mellan tågbytena insåg vi att vi skulle missa vår anslutning och efter konfererande med tågvärd, samtal till SJ och diverse ombokningar så stod det klart att det inte blev någon hemresa förrän dagen därpå.

Vi befann oss dessutom strandsatta på stationen i Svenshögen (mitt i ingenstans utan en människa i sikte) men som tur var kom T:s föräldrar och hämtade oss. Det blev alltså en natt till på västkusten, vilket i och för sig inte var så farligt. Ingen av oss skulle jobba på annandagen, men det var ju snopet att kliva på fel tåg. Klantigt är väl bara förnamnet. Men sånt händer ibland. Och jag fick ju se Svenshögen. Vi tröstade oss med pizza på kvällen.

Hundpromenad

Det blir mycket mat och en del slöande när man är ledig. Jag passar på att gå med ut på hundpromenad på kvällen. Det är kolmörkt och rätt kallt. Minusgrader men ingen snö. Och lite spännande motiv går ju alltid att hitta. En vanlig busshållplats kan bli intressant i mörkret.

Påsktripp

Det är påsk. T och jag har bokat en tågresa till västkusten för att hälsa på hans föräldrar. Vi åker tåg. Det är skönt. I första klass finns kaffe, frukt och vatten till resenärerna. Den vänlige tågvärden serverar oss varsin öl och lite snacks och vi sitter och myser, läser och småpratar.

Jag leker lite med kameran och plåtar snapshots av det förbiilande landskapet. Det är synd att man inte kan stanna och plåta på riktigt. Tråkigt nog är rutorna ytterligt smutsiga och solskenet gör det inte bättre. Det mesta blir gräsligt, men det är ändå en chans att lära sig kamera och öva på handgreppen.

Odlarglädje

Det är nya Salmon Impression på gång. Skönt eftersom de flesta tulpaner annars har blommat över. Jag väntar fortfarande spänt på Blue Parrot. Och så har jag fått inse att det inte verkar bli något av sorten White Fire. Det är synd. Men för att vara min rookiesäsong som tulpanodlare så tycker jag ändå att jag får godkänt. Det har ju åtminstone kommit upp något ur alla krukor, även om alla tulpaner inte blommat.