Karatebilder

Har haft lite rensning på hemmakontoret och hittade de här printarna från en av utställningarna vi gjorde när jag gick på GFU på Folkuniversitetet. Bilderna är tagna under 2009 när Tendokai-klubben tränade karate på Adolf Fredriks skola. Är det någon som vill ha någon av bilderna så är det bara att kontakta mig, mejla på info@johannamortberg.se.

Bilderna har passepartout och ramar av ekträ. Ramens yttermått är 45×35 cm. På baksidan har bilderna små distanskuddar som gör det lämpligt att exempelvis hänga dem från en tavellist. Kuddarna kan så klart tas bort om man vill hänga bilderna på annat sätt.

Cykelfest

Eftersom maken har en av sina bästa vänner boende i Bergen i Norge var det givet att vi skulle hälsa på när det var cykel-VM. Späckad vecka med fullt ös, massor med bra cykling och flera nya världsmästare. Vi såg damernas linjelopp på lördagen och herrarnas linjelopp på söndagen.

För ovanlighetens skull var det sol och fantastiskt höstväder. Annars regnar det ju typ jämt i Bergen. Men tänk att tillbringa nästan fyra dagar i staden utan att få ett regnstänk på sig! Det måste vara unikt.

Nå. De svenska damcyklisterna hade ju inte så stora chanser, men Sara Penton gick tidigt i utbrytning och försökte åtminstone sätta färg på loppet. Och Emilia Fahlin slutade nia, det var inte alls tokigt.

Vann gjorde lite oväntat Chantal Blaak från Nederländerna, före Katrin Garfot, Australien och Amalie Dideriksen, Danmark, som vann VM förra året.

På söndagen när det var dags för herrarna att göra upp, gjorde svenske Kim Magnusson som Sara Penton och gick i utbrytning. Det var lite kul att se blågult i täten. Tobias Ludvigsson slutade 51:a och hade inget med slutstriden att göra. Det hade däremot Alexander Kristoff, Norge. Edvald Boasson Hagen, hans landsman som de flesta höll som favorit, orkade inte med laxbacken under sista varvet. Det var i stället Kristoff som in i det längsta försökte hålla Peter Sagan, Slovakien bakom sig. Men Sagan tog sitt tredje raka VM-guld och blev historisk. Det var sjukt spännande, han vann bara med 10–20 centimeter.

Vi stod i Laxbacken, inbjudna till en vän till vår värd. Det var galet mycket folk, otroligt härlig stämning, flaggor, musik, hejarop, ja allt. På sista varvet fick vi komma in och se upplösningen på tv, vi var säkert ett tiotal personer som trängde in oss på ett trångt litet loft och när Kristoff drog upp spurten skrek alla som galna. 😀

Härligt!

Här är några bilder.

Cykel!

Min Bianchi! Jag tror jag ska döpa den till Faustino efter Fausto Coppi.

Min Bianchi! Jag tror jag ska döpa den till Faustino efter Fausto Coppi.

I dag har jag gjort något som fyllt mig med skräckblandad förtjusning. Jag har köpt en racercykel. Fåfäng och ytlig som jag är har jag såklart valt en Bianchi. Modellen heter Impulso och den har Shimano 105-komponenter.

Den är farligt snygg. Efter att ha fått med mig alla tillbehör som flaskställ, flaskor, sadelväska, däckverktyg, extraslang, cykeldator, strumpor och handskar klev jag ut på gatan med mitt fartmonster. Eftersom det är en racer har den ju pedaler för cykelskor. Jag har aldrig använd sådant tidigare, men jag skulle cykla hem hojen i vanliga skor. Det går det med, även om det kanske är lite obekvämt. Men feg som jag var ville jag inte starta direkt vid Hamngatan, utan jag promenerade till Slussen med maken som följt med som stöd. Och sedan promenerade jag lite till… Vid Skanstull kändes det lagom att kliva på hojen.

Ojoj! Det var ju inte ens nära hur det är att vardagscykla. Sadeln var högre än ett hus, styret var brett som en lagårdsvägg, det kändes oändligt långt till bromshandtagen och vingligt var det också… Jag klev av efter en bit, och gick lite till. När jag kommit till lite plattare terräng gjorde jag ett nytt försök. Ner med händerna i bocken, då nådde jag åtminstone bromsarna bättre. Men oj, då fick man ont i nacke och axlar bara av att försöka titta framåt! Sittställningen var sjukt ovan, men när jag hittat rytmen gick det i alla fall framåt. Och jag kunde svänga. Att växla verkade som rena grekiskan, men det slapp jag eftersom cykeln drev så bra att jag lätt tog mig uppför backarna som brukar vara en svettig pärs med lilla Svalan, min femväxlade cityhoj. Jag gick en liten bit för att undvika några höga gatstenar, men rullade på de sista 300 meterna hem. Det var coolt. Men läskigt!

Nu kommer nästa övning, att försöka lära sig sätta skorna i pedalerna. Efter ett snabbtest hemma, inomhus, visade det sig vara lättare sagt än gjort. Så det tar nog lite tid innan jag kommer ut igen. Men förhoppningsvis kanske maken kan ställa in sadeln lite bättre och jag kan lära mig växla nere på vändskivan på gården. Det vore kul om jag kunde ha lärt mig ta mig runt på mitt fartmonster till september. Då går motionsloppet Sthlm Bike som är på 42 km. Jag körde det i fjol på lilla Svalan, det var en njutning (eller snarare skitjobbigt för benen) och en underbar bana. Jag vill gärna åka igen, nu på en lite bättre cykel så jag slipper kämpa så mycket. Förhoppningsvis kanske jag kan vara bättre tränad också. 42 km är det längsta jag någonsin cyklat, innan dess är 22 km (t&r jobbet) det mesta jag kört på en dag.

Klättring

Full rulle på Karbin.

Full rulle på Karbin.

Efter ett nästintill evighetslångt uppehåll har T och jag varit och klättrat igen. Det var säkert mer än 18 månader sedan… Men takterna satt i, även om armarna var stela, fingrarna svaga och orken ganska liten. Men upp kom vi trots allt. Flera gånger. Det var kul även om vi var ringrostiga båda två.

En dag på touren

Vi steg upp tidigt, åt frukost packade väskorna och drog oss ner mot vår utvalda kurva. Vi skulle stå i kurva tre, Marco Pantanis kurva, tre kilometer från mål. Dagen blev lugn, lite regnstänk på morgonen, men svalt och skönt med lagom mycket sol. Vi njöt av stämningen, det var massor med amatörer som cyklade upp, så småningom kom publicitetskaravanen och kastade ut tvättmedel, kakor, korvar, kepsar, nyckelringar och godis som alla glatt roffade åt sig av. Skörden var minst sagt blandad, men vi fick lite av allting. Det var ett otroligt hejande när cyklisterna dök upp, Tejay van Garderen ledde första gången, men det blev till sist Christophe Riblon som vann. Chris Froome som cyklade i gult hade bra hjälp av teamet, men andra varvet hade han det tungt och fick ropa in sin hjälpryttare som höll på att lämna honom.

När allt var över vid 17-tiden promenerade vi hemåt till husbilen, lagade middag och framåt kvällen rullade vi nerför berget. Till en början gick det bra, men vi fastnade snart i bilkö och det tog oss bortåt tre timmar att åka ner. Vi var i Bourg D’Oisans vid 23-tiden och parkerade i närheten av en bensinmack. Något vi djupt fick ångra eftersom hela publicitetskaravanen dök upp tidig natt/morgon för att tvätta bilar och tanka… Lite sömn blev det…

Alpe D’Huez

Här kommer lite bilder från dagarna på Alpe D’Huez. Vi kom dit på tisdag strax efter lunch för att se etappen på torsdagen. Det var smockfullt med folk så vi kunde inte stå i en serpentinsväng som vi först planerat. Våra husbilar fick inte plats utanför vita linjen på vägen så det var bara att flytta. Vi blev anvisade en plats på toppen, långt i från allt, men det visade sig bli en toppenplats att campa på. Lugnt och vilsamt. Det var massor med folk i byn och vi gick runt och kollade på allt och bästa stället att stå på inför etappen.

Lite blue

Vår karateklubb håller till i en skola i Stockholms innerstad. Just den här terminen är träningsmöjligheterna inte de bästa, vi är i en ganska liten och smal sal som har otrevliga metallgrejer i golvet för att man ska kunna dra ut bommar och sånt. Men den är ändå fascinerande skolan. Jag är helt betagen av omklädningsrummen trots att de är ganska sunkiga. Smala bänkar, där vissa bara har två ribbor i stället för tre att sitta på. Duschar med strålar vassare än nålar, fläckiga väggar med märken efter gympaskor, trasiga kranar i handfatet.

Och den där blekblåa färgen på väggarna. och det gulgröna lysrörsljuset.

Det är nåt med det där som jag ändå fastnar för. I salen där vi tränar är golvet illgrönt. Ibland blir jag lite yr, ibland när man ser sina agna armar och fötter i kontrast mot golvet så blir all hud ilsket röd. Jag tänker att det är som på sjukhusen där alla operationslakan är gröna för att kontrastera mot blodet. Här har de lyckats träffa samma färgkombination. Det är nästan lite rysligt att tänka på.

Nu till veckan ska vi åter få träna i en av de större salarna med blått, slätt golv utan några hemska metallgrejor. Skönt!

Golfknäck!

Denna dag hade jag förmånen att få åka ut på ett frilansjobb. Jag skulle intervjua ett golfproffs om hur det är att leva med dyslexi. Vi hade stämt träff ute på golfbanan Bro Hof Slott där golfproffset M numer jobbar som instruktör.

Det var grått, blåsigt, kallt och inte de bästa fotoförhållandena. Även Sveriges finaste golfbana är rätt grå och tråkig i april innan gräset och träden slagit ut och banan öppnat…

Men jag tyckte att jag löste uppdraget, en ettabild, ett dragarporträtt och en kompletteringsbild. Jag levererade fem bilder och jag gjorde dem både i färg och svartvitt eftersom det ju var så grådaskigt väder.

Uppdraget var störtkul, det var roligt att få intervjua och plåta själv och ämnet var intressant och angeläget. Här är några av mina bilder.

Gubbis

Den här kvällen passade vi på att åka till Gubbängen och kolla speedway. Det närmar sig slutspel och Bajen har faktiskt kört riktigt bra. Den här kvällen mötte man Piraterna och efter en kämpainsats på slutet vann Bajen med 49-41. Därmed var de gröna klara för slutspel. Kvällen var härlig och det var massor med folk på Gubbis, så det var riktigt roligt.

Klumpfot

Ibland tror jag att jag är världens fumligaste. Som häromdagen då jag trampade snett på väg till bussen. Jag klev på precis på kanten på den smala asfalterade gångvägen, marken bredvid hade sjunkit ner något och min fot bara vek sig när jag trampade i tomma intet.

En rejält överansträngd fotled blev resultatet, den svullnade upp en del, men den gick trots allt att röra och gå på. Så vi åkte och klättrade som planerat. Det gick väl inte överdrivet bra, men jag kavade runt på väggarna i alla fall.

Med lite voltaren tycks det värsta ha gett med sig, en blåmärkesrand och svullnad vid fotknölen är det synliga resultatet. (Min fot är inte riktigt så röd som på bilden, jag får skylla på Hipstamatics rödstick.)

Inget kul att skada sig, men som tur är verkar det inte så allvarligt. Nu gäller det att träna upp fotleden så den blir stark igen!