Min Bianchi! Jag tror jag ska döpa den till Faustino efter Fausto Coppi.

I dag har jag gjort något som fyllt mig med skräckblandad förtjusning. Jag har köpt en racercykel. Fåfäng och ytlig som jag är har jag såklart valt en Bianchi. Modellen heter Impulso och den har Shimano 105-komponenter.

Den är farligt snygg. Efter att ha fått med mig alla tillbehör som flaskställ, flaskor, sadelväska, däckverktyg, extraslang, cykeldator, strumpor och handskar klev jag ut på gatan med mitt fartmonster. Eftersom det är en racer har den ju pedaler för cykelskor. Jag har aldrig använd sådant tidigare, men jag skulle cykla hem hojen i vanliga skor. Det går det med, även om det kanske är lite obekvämt. Men feg som jag var ville jag inte starta direkt vid Hamngatan, utan jag promenerade till Slussen med maken som följt med som stöd. Och sedan promenerade jag lite till… Vid Skanstull kändes det lagom att kliva på hojen.

Ojoj! Det var ju inte ens nära hur det är att vardagscykla. Sadeln var högre än ett hus, styret var brett som en lagårdsvägg, det kändes oändligt långt till bromshandtagen och vingligt var det också… Jag klev av efter en bit, och gick lite till. När jag kommit till lite plattare terräng gjorde jag ett nytt försök. Ner med händerna i bocken, då nådde jag åtminstone bromsarna bättre. Men oj, då fick man ont i nacke och axlar bara av att försöka titta framåt! Sittställningen var sjukt ovan, men när jag hittat rytmen gick det i alla fall framåt. Och jag kunde svänga. Att växla verkade som rena grekiskan, men det slapp jag eftersom cykeln drev så bra att jag lätt tog mig uppför backarna som brukar vara en svettig pärs med lilla Svalan, min femväxlade cityhoj. Jag gick en liten bit för att undvika några höga gatstenar, men rullade på de sista 300 meterna hem. Det var coolt. Men läskigt!

Nu kommer nästa övning, att försöka lära sig sätta skorna i pedalerna. Efter ett snabbtest hemma, inomhus, visade det sig vara lättare sagt än gjort. Så det tar nog lite tid innan jag kommer ut igen. Men förhoppningsvis kanske maken kan ställa in sadeln lite bättre och jag kan lära mig växla nere på vändskivan på gården. Det vore kul om jag kunde ha lärt mig ta mig runt på mitt fartmonster till september. Då går motionsloppet Sthlm Bike som är på 42 km. Jag körde det i fjol på lilla Svalan, det var en njutning (eller snarare skitjobbigt för benen) och en underbar bana. Jag vill gärna åka igen, nu på en lite bättre cykel så jag slipper kämpa så mycket. Förhoppningsvis kanske jag kan vara bättre tränad också. 42 km är det längsta jag någonsin cyklat, innan dess är 22 km (t&r jobbet) det mesta jag kört på en dag.