Bianchigrönt

Dagens nyans, Bianchigrönt, 82b9b9.

Dagens nyans, Bianchigrönt, 82b9b9.

I dag fick jag färgen 82b9b9. Helt klart bianchigrönt, även om det också var mycket likt färgen på våra Lilla Åland-stolar. Men jag tänkte att om man får chansen att plåta bianchigrönt så måste man ta den. Det går inte att låta bli. Så här är en bild av min hoj. Lite smutsig, måste ta och tvätta den innan den får komma ut och luftas. Tyvärr är det fortfarande väldigt grusigt ute, så jag vågar inte riktigt ta ut racern ännu. Men snart. Snart.

Min landsvägsracer, en Bianchi Impulso.

Min landsvägsracer, en Bianchi Impulso.

Hjul

Warning: A non-numeric value encountered in /storage/content/65/104765/johannamortberg.se/public_html/wp-content/plugins/nextgen-gallery/products/photocrati_nextgen/modules/nextgen_basic_gallery/package.module.nextgen_basic_gallery.php on line 527

I dag var temaordet att fotografera hjul. Jag gjorde en del varianter, testade lite på min och makens cyklar. Det blev rätt fint tycker jag.

Cykel

Warning: A non-numeric value encountered in /storage/content/65/104765/johannamortberg.se/public_html/wp-content/plugins/nextgen-gallery/products/photocrati_nextgen/modules/nextgen_basic_gallery/package.module.nextgen_basic_gallery.php on line 527

Dagens tema var cykel. Jag var egentligen riktigt taggad för att plåta en actionbild på maken när han var ute med racern, men eftersom han jobbade, vädret var av varierande karaktär och när maken väl kom hem så kände han sig småförkyld, så blev det inget av den där actionbilden. I dag alltså. Jag vill nog fortfarande gärna ta den. Måste bara reka en bit asfalt som är avskild nog för att jag kan krypa runt på marken, maken kan cykla emot mig (det får värna finnas en kurva) utan att någon av oss blir överkörd av bilar. Återstår att hitta…

Nå. Det fick alltså bli stillebenfoto med makroobjektivet. Hade lite svårt att hitta någon vettig detalj att plåta, men till slut blev det något. Kolla här.

Racerpremiär

Pedalerna i, växla, hålla balansen...

Pedalerna i, växla, hålla balansen…

I dag var det dags. Första cykelturen med Bianchin. Jag har tillbringat en dryg vecka med att lära mig att få in skorna i pedalerna, vilket inte var helt lätt. Men nu har jag hyfsad kläm på det. En sko i taget. Så i dag klädde jag mig i full cykelmundering, byxor, strumpor, skor, cykeltröja, hjälm, handskar och bar ner Bianchin på gården. Efter lite tips från maken så var det dags att prova om jag kunde få in båda fossingarna i pedalerna. I rörelse.

Jag klippte in ena skon, tog fart, fick inte in den andra och välte genast. Som tur är har man ju en gång i tiden varit fotbollsmålvakt och kastat sig på grusplaner utan betänkligheter. Så när jag damp i asfalten gick det bra. Inga skador. Varken på mig eller Bianchin. Inte ens skrapsår. Skönt. Start i litet medlut, med order om att trampa i väg lite, gjorde att jag faktiskt kom i pedalerna. Efter några repetitioner klarade jag det. Sedan var det dags att trampa runt på vändskivan och försöka växla.

Jag tror att jag har fattat vänsterhanden (hela handtaget för att komma upp på stora klingan, lilla handtaget för att komma på lilla klingan). Men så var det ju det där med högerhanden… Hela handtaget blir större krans, lilla handtaget blir mindre krans. Vad som sedan är tung växel respektive lätt … det är fortfarande ett mysterium. Men det lär man sig nog.

Sedan trampade jag och maken ut på Rusthållarvägen. Det är ganska bra att det går att åka en slinga runt Bagis, bara man följer Rusthållarvägen–Byälvsvägen–Stångåvägen. Så där åkte vi runt. Jag fick ont i handflatorna. I nacken. Tårna domnade lite… Men det gick bättre och bättre. Jag övade att växla och bromsa.

Det gick inte så fort, högsta farten vi kom upp i var 36 km/h, men snittfarten var låg. Och det var ju inte det som var viktigt. Jag måste ju bara lära känna cykeln, fatta hur den funkar så får resten komma sedan. Jag inser att det kommer att krävas ganska mycket träning för kroppen att vänja sig vid sittställning och allt det där. För att inte tala om att jag måste börja öva på mitt rundtramp. Nå. Det finns lite att jobba med. Men nu kan jag i alla fall ge mig ut på små korta rundor på min lilla slinga. Tills jag vant mig.

Det blev fem varv runt Bagis på premiären. Och det kändes alldeles lagom för en nybörjare.

Cykel!

Min Bianchi! Jag tror jag ska döpa den till Faustino efter Fausto Coppi.

Min Bianchi! Jag tror jag ska döpa den till Faustino efter Fausto Coppi.

I dag har jag gjort något som fyllt mig med skräckblandad förtjusning. Jag har köpt en racercykel. Fåfäng och ytlig som jag är har jag såklart valt en Bianchi. Modellen heter Impulso och den har Shimano 105-komponenter.

Den är farligt snygg. Efter att ha fått med mig alla tillbehör som flaskställ, flaskor, sadelväska, däckverktyg, extraslang, cykeldator, strumpor och handskar klev jag ut på gatan med mitt fartmonster. Eftersom det är en racer har den ju pedaler för cykelskor. Jag har aldrig använd sådant tidigare, men jag skulle cykla hem hojen i vanliga skor. Det går det med, även om det kanske är lite obekvämt. Men feg som jag var ville jag inte starta direkt vid Hamngatan, utan jag promenerade till Slussen med maken som följt med som stöd. Och sedan promenerade jag lite till… Vid Skanstull kändes det lagom att kliva på hojen.

Ojoj! Det var ju inte ens nära hur det är att vardagscykla. Sadeln var högre än ett hus, styret var brett som en lagårdsvägg, det kändes oändligt långt till bromshandtagen och vingligt var det också… Jag klev av efter en bit, och gick lite till. När jag kommit till lite plattare terräng gjorde jag ett nytt försök. Ner med händerna i bocken, då nådde jag åtminstone bromsarna bättre. Men oj, då fick man ont i nacke och axlar bara av att försöka titta framåt! Sittställningen var sjukt ovan, men när jag hittat rytmen gick det i alla fall framåt. Och jag kunde svänga. Att växla verkade som rena grekiskan, men det slapp jag eftersom cykeln drev så bra att jag lätt tog mig uppför backarna som brukar vara en svettig pärs med lilla Svalan, min femväxlade cityhoj. Jag gick en liten bit för att undvika några höga gatstenar, men rullade på de sista 300 meterna hem. Det var coolt. Men läskigt!

Nu kommer nästa övning, att försöka lära sig sätta skorna i pedalerna. Efter ett snabbtest hemma, inomhus, visade det sig vara lättare sagt än gjort. Så det tar nog lite tid innan jag kommer ut igen. Men förhoppningsvis kanske maken kan ställa in sadeln lite bättre och jag kan lära mig växla nere på vändskivan på gården. Det vore kul om jag kunde ha lärt mig ta mig runt på mitt fartmonster till september. Då går motionsloppet Sthlm Bike som är på 42 km. Jag körde det i fjol på lilla Svalan, det var en njutning (eller snarare skitjobbigt för benen) och en underbar bana. Jag vill gärna åka igen, nu på en lite bättre cykel så jag slipper kämpa så mycket. Förhoppningsvis kanske jag kan vara bättre tränad också. 42 km är det längsta jag någonsin cyklat, innan dess är 22 km (t&r jobbet) det mesta jag kört på en dag.