Pastisch, please

Idag har det varit jobb igen, jag har funderat lite på uppgiften till nästa vecka. Vi ska göra en pastisch på en utvald fotograf. Jag hade ju valt Lars Tunbjörk, så nu har jag krälat runt kontoret för att försöka göra en Tunbjörkare.

Jag har kommit fram till att det gäller att plåta med blixt och sedan försöka fånga nya vinklar och vrår på vårt kontor för att göra en kärvänlig hälsning till Tunbjörks bok Kontor.

Det är intressant. Men jag plåtar helst när de flesta gått hem. Det är lugnare då, lättare att se. Men man missar ju förstås tokroligheterna som kan uppstå mellan människor. Det är också Tunbjörk. Men jag får börja lite enkelt.

Det här är mest ett försök att se om jag kan hitta rätt. Tunbjörk är så himla bra, han tar så rena klara bilder, samtidigt som de kan vara lite vilda och röriga också. Han kan hantera det. Jag har en bit kvar.

Skola igen!

Så var det skolstart igen, andra terminen på GFU rullar igång och vi startade direkt med lite administrativa upplysningar om den kommande terminen. Sedan var det pang på med bildspelen som vi jobbat med under lovet. Som vanligt visade det sig lättare sagt än gjort att få till det där med bilder, sekunder, övertoningar och musik. Jag förstår inte varför det alltid händer mystiska saker när man ska redovisa skoluppgifter. Plötsligt blir bilder pixliga, ordningen stämmer inte fast man numrerat sina bilder, musiken blir två sekunder för kort eller så visas inte alla bilder i bildspelet. Iphoto, Moviemaker och allt vad programmen nu heter tycks leva helt egna liv.

Jaja. Vi fick ihop det till slut och kunde kolla på varandras grejor. Det var jättekul! Vi tänker så olika och plåtar så olika. Det var mycket inspirerande.

Jag har också fått veta att reparationen av min Nikon har påbörjats. Fattas bara det, på torsdag ska den vara klar, så nu hoppas jag att de fixar den i morgon. Vill ju ha min riktiga kamera!

Kolla dagens bilder här:

Ovän med kameran

Efter en sockerchocksfika på morgonen går jag för första gången på länge till Friskis och gymmar. Kroppen är klen som en kattunge och de tlär bli träningsvärk som följd, men någon gång måste man ju börja om man har tänkt rycka upp sig.

Uppryckt är jag också i en annan bemärkelse. Med storkameran inne på service för att Nikonfolket ska byta gummigrepp på den så är jag hänvisad till min lilla digitalkompakt. Inget ont om den, det går att plåta i både råformat och göra manuella inställningar, men någon systemkamera är den inte. Jag vet inte om det är kamerabytet som gör att jag just nu tar helt värdelösa dagboksbilder. 🙁 Efter en dryg månad tryter inspirationen och jag har svårt för de brusiga bilder som blir resultatet av mina försök att anpassa mig till live view, små knappar och en svåråtkomlig vitbalans… Jag vill ha min systemkamera!

Tyvärr visar statusen på mitt serviceärende inget annat än ”väntar kostnadsförslag” trots att tre arbetsdagar passerat. Jag hoppas ju vid gud att de snart tar hand om mitt ärende så jag får min kamera tillbaka. Det är otrevligt att vara utan…

Finska bilder av snö berör

Idag passade jag på att kolla lite fotoutställningar för att bilda mig lite. Först gick jag till Gun Gallery på Runebergsgatan och spanade in Pentti Sammallahti. Jag gillade hans utställning Lumi, mycket. Små svartvita bilder, fotograferade i Ryssland och Finland av människor och hundar i staden, på vägen. Jättefina toner, tidlösa motiv. Folk som pulsar i snön över en gata där lastbilar susar förbi, Leninporträtt, hundar som springer, hundar som sitter på en motorcykel med snöskidor. Märkligt men finstämt.

Sedan knatade jag i väg till Kulturhuset och kollade in Julia Peirones utställning Golden Me. Jag vet inte om det var jag som var korkad, men det var ett porträtt på en ensam ung tjej, en stor bild med en massa tjejer som kollar rakt in i kameran och kanske ett tiotal bilder på hårsnoddar mot vit bakgrund. En snodd per tjej ungefär. Jaha? Inte mer? Det kanske var helt fantastiskt för henne att jobba med de här bilderna, men de bara gled av mig fullkomligt. Helt ointressant. För mig, alltså. De två bilderna med människor var så klart kompetent fotograferade, men de rörde mig inte det bittersta. Jaja. Allt kan inte passa alla.

Men det roligaste var nog affischen om att Debaser ska ha Springsteenafton. Det påminde mig om att det bara är ungefär sjutton dagar till Springsteens nya platta kommer. 😀 Härligt!

Kameran är gisslan

Det har blivit många sena kvällar i veckan för jag har suttit här och grejat med dagboksbilderna. Det tar tid att fixa två veckors plåtande även om grunden för bilddagboken är minimal bildbehandling. Men nu har jag kommit ikapp. 🙂 Det är också en månad sedan jag började dagboksplåta. Jag måste printa julskörden för att se hur långt jag fyller min lilla bok. Det kanske rent av är dags att stoppa? Fast jag tror inte att jag vill det. Det är väldigt stimulerande och prestigelöst att dagboksplåta. Plus att det blir ett underbart arkiv om trettio år.

För ett tag sedan läste jag om en kille so hade utställning, han hade tagit självporträtt varje dag under tio år! Det är ju helt fantastiskt,men det är nog lite väl häftigt, även för mig. Men man kanske inte ska tänka så långt framåt utan bara plåta på. Ibland blir det inte så bra för man hinner inte riktigt, men det är jäkligt skönt de gånger man sätter en riktigt bra bild. Då är man stolt.

Men det ska bli skönt att få lite mer plats i vardagen för annat än hysterisk bildbehandling. Jag måste fortfarande greja de två läxorna jag har kvar innan skolstarten, gärna gå på någon fotoutställning, träna, pyssla lite hemma… Läsa en tidning kanske.

För övrigt har jag lämnat in min kamera på service. Gummit där man håller högerhanden har plötsligt släppt och enligt teknikern på Nikon var det ingen mening att limma, då blir det bara värre. De får helt enkelt byta ut gummit. Det ska vara klart inom tio arbetsdagar och inte kosta så förfärligt mycket. Men tio dagar! Det är ju en evighet för min kamera att vara gisslan hos Nikon på Råsundavägen. Hur ska jag klara mig? Förhoppnignsvis blir den färdig fortare, och jag ska nog få den innan GFU-terminen börjar igen. Men jag känner mig naken ju… Min lilla kompaktkamera, en Panasonic LX2 är inte alls samma sak. Det syns på bilderna nu också, de är brusiga så in i bängen… Jag kanske bara får plåta i dagsljus tills jag får tillbaka D200:an? Vojvoj…

Vi hade i alla fall tur med vädret

Idag har vi gjort mer sill eftersom de två burkarna vi gjorde till julafton tagit slut snabbare än väntat. Jag har varit ute och fotograferat lite och på kvällen har vi varit på bio. Vi såg ”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” och den var förvånansvärt bra.

En vådlig resa i husbil genom Sverige är grunden för alla tokigheter och pinsamheter som inträffar under resan. Karaktärerna Gun och den galne Gösta är träffsäkert skildrade och replikerna är väldigt bra. Man känner igen sig och åtminstone jag känner igen en äldre manlig släkting som kunde ha stått modell för Gösta. 😀 Det som gör det här till lite mer än en lättsmält komedi är att det faktiskt handlar om vad man gör av sitt liv när man pensionerat sig. Man vet inte hur länge man lever så det gäller att passa på att njuta. Och vad blir det egentligen av en när barnen är utflugna, pensionen är här och man inser att livet inte alltid är så fagert. Tänkvärt.

Ödehus mitt i stan

Idag åkte vi ut till SSAB och Svartöstaden eftersom jag ville fotografera där. Det är ett ganska speciellt område, det finns en del gamla förfallna hus i bostadsområdet och stålverket har ju sin speciella charm.

När jag var liten jobbade pappa på ett dataföretag som hade sitt kontor innanför grindarna till verket och många gånger har jag suttit i bilen på parkeringen och väntat på honom när han skulle fixa något på kontoret. Det är verkligen en märklig känsla där.

jag försökte mig också på att härma Esko Männikkö och hans bilder på ödehus som just nu visas på Kulturens hus i Luleå. Jag har en bit kvar till hans nivå, men jag försöker i alla fall.

Vykortsvackert

Det är ganska varmt, temperaturen håller sig en fem sex grader under noll och det är behagligt. Vi promenerar runt Gültzaudden igen för att smälta julmaten. När man inte promenerar eller äter eller läser så går det bra att sova. Vid 15-tiden har solen gått ner och det blir så där behagligt ljus att ta sig en lur i, man sover alltid så himla gott under de där eftermiddagsstunderna.

Skönt med vinter

Så här dagarna innan jul är det fullt upp med julstök. Kakbakandet föll i princip på min lott och denna dag gjorde jag drömmar och kokosdrömmar.

Bilden här ovan föreställer min favorittavla. Den hängde ursprungligen hos min mormor i Finland, men jag var så förtjust i den så jag så småningom fick den. När jag var liten kunde jag titta på den hur länge som helst. Det var något med katterna och getingarna som jag gillade.

Jag försöker att passa på att fotografera så ofta jag hinner, här är några bilder ur dagens skörd.