Halo och flyttstök

Idag är första dagen på nya kontoret. Det har tagit tid att komma på plats. I måndags arbetade jag på gamla kontoret och i tisdags hann jag bara komma till det nya kontoret och få ett passerkort innan det konstaterades att det inte fanns något nät jag kunde jobba i. Så då var det bara att ta mitt pick och pack och åka tillbaka till gamla kontoret eftersom jag inte hade den dosa som krävdes för att fixa det trådlöst. Nyinstallerad på citykontoret bekantar jag mig med omgivningarna och går ensam omkring på det tysta och ödsliga våningsplanet. Det är väldigt färgchikt. Som att gå runt i Tunbjörks kontorsbilder. Men jag gillar det där blekblåa de har på väggar och möbler. Det är fint.

När kollegerna kommer tar vi oss en tur till terrassen på trettonde våningen. Där beskådar jag halon som blänker över hela Stockholm. Det är så mycket iskristaller i luften att solljuset bryts, skapar en båge runt solen och två kraftiga bisolar på var sin sida om den riktiga. Coolt! Jag har nog aldrig sett nåt liknande. Hela härligheten får inte plats på bild, men åtminstone halva.

Det speglar dagen lite. Det blir liksom halvdant med allting. Men det tar sig.

Mera Tunbjörk

Förkylningen är bättre, även om kollegan och jag har suttit på redaktionen och hostat i kapp och låtit som två dödssjuka rökhostande cancerpatienter. Han fick diagnosen bakterieinfektion som orsakat bronkit i morse, och en dos penicillin som bot. Själv tror jag att jag kommer att vara frisk om några dagar. 😀

Tidningsmakandet har rullat på, enda hindret har varit att jag inte plåtat så mycket på de av läraren utsatta tiderna. Till bilddagboken alltså. Men när jobbet väl var avklarat smög jag runt lite på kontoret och Tunbjörkade lite. Jag hade egentligen velat ta en bild av mig under mitt skrivbord, men det funkade inte eftersom en av kollegerna fortfarande var kvar. Jag orkade inte riktigt börja förklara mig, så det får vänta.

Här är i alla fall dagens bilder. Jag har klarat av dagens kvot, även om jag har plåtat på lite andra tidpunkter. Men det är oväsentligt, det viktiga är att det blir bilder.

Valet av stil

Idag hade vi redovisning av pastischuppgiften, vilket tog hela dagen, fast det inte riktigt var planerat så. Men när alla skulle prata om vilken fotograf de valt att göra pastisch på samt berätta om sina egna bilder så drog det ut på tiden.

Det är fantastiskt roligt att se allas val, alla bilder, nya stilar och häftiga grepp. Alla är så himla, himla duktiga! Det blir så fint! Jag är grymt imponerad. En sak var lite intressant, en av kursarna sa att han inte blev förvånad över att vi valt som vi gjort. Många av oss hade valt en fotograf som passade den stil vi själva är på väg in i. Det är fascinerande. Vad är det man valt då? Något man är intresserad av eller något som passar en själv? Det är mångtydligt.

För mig var påpekandet rätt intressant eftersom jag inte sett så mycket bilder av Tunbjörk innan jag gjorde en av juluppgifterna om honom. Men jag har ju varit och härmat i kanterna av hans stil nästan hela tiden, mer eller mindre medvetet. Men det kan ju bero på att hans stil är populär och att jag sett fler bilder i samma stil fast jag inte minns det. Man härmar en trend helt enkelt.

Full fräs på blixten

Idag har vi bildbehandlat våra pastischbilder. Jag har fått lite mer insikt i Lars Tunbjörks konstnärsskap, han plåtar tydligen analogt, med Metzbixt och pangar på effekten på blixten rejält för att få det där speciella ljuset. Intressant absolut. Jag tycker att jag börjat hitta dit, även om jag så klart inte fick allt rätt när jag plåtade pastischbilderna. Jag hade ju inte alls krämat på med blixten ordentligt.

På eftermiddagen har vi pratat om våra olika projektid’e9er och jag har fått rådet att försöka plåta mina karatebilder med ringblixt. Hur det nu ska gå till. Men det löser sig nog. Först måste jag be om lov, kolla detaljer, undersöka miljön och testa mig fram en del med vanlig blixt. Men det är spännande. Jag har ju tränat ett par gånger nu och det känns som om det finns något att ta på i det här.

Jag blev väldigt blixtinspirerad efter vår lärares avslöjande om Tunbjörks teknik. Så på hemvägen efter skolan var det blixtplåtning som gällde.

Pastisch, please

Idag har det varit jobb igen, jag har funderat lite på uppgiften till nästa vecka. Vi ska göra en pastisch på en utvald fotograf. Jag hade ju valt Lars Tunbjörk, så nu har jag krälat runt kontoret för att försöka göra en Tunbjörkare.

Jag har kommit fram till att det gäller att plåta med blixt och sedan försöka fånga nya vinklar och vrår på vårt kontor för att göra en kärvänlig hälsning till Tunbjörks bok Kontor.

Det är intressant. Men jag plåtar helst när de flesta gått hem. Det är lugnare då, lättare att se. Men man missar ju förstås tokroligheterna som kan uppstå mellan människor. Det är också Tunbjörk. Men jag får börja lite enkelt.

Det här är mest ett försök att se om jag kan hitta rätt. Tunbjörk är så himla bra, han tar så rena klara bilder, samtidigt som de kan vara lite vilda och röriga också. Han kan hantera det. Jag har en bit kvar.