Idag får vi information från Trygghetsrådet. En rådgivare berättar för några av oss uppsagda vad vi kan få hjälp med. Det blir väldigt allmänt snack eftersom vi ännu inte fått varsin handläggare, men så snart nödvändiga blanketter fyllts i av arbetsgivaren, oss själva och skickats in, så ska vi få en kontaktperson. Det känns vettigt, Trygghetsrådet kan hjälpa med information, ekonomiskt stöd till kompetensutveckling, coachning och peppning i största allmänhet.
Efter en sista lunch med de numera före detta kollegerna så har jag officiellt avslutat min anställning. Eftermiddagen har tillbringats i skolbänken, med introduktion till ett webbpubliceringsverktyg. Nyttig träning, men rätt omtumlande också. Mycket nytt trots likheterna med det verktyg jag jobbat med förut gör att man blir lite konfunderad innan man lyckats sortera intrycken. Men kul var det!
En grådaskig, dimmig dag som flyter bort framför datorn. Anmälning hos Arbetsförmedlingen, jobbsökning, biljettbokning till en Gotlandsresa med GFU-vännerna, räkningar, konton, ansökningar, registreringar.
Att söka jobb innebär en massa mejlande, surfande, ringande och skrivande, det gäller att kolla annonser, skicka in ansökningar och skaffa sig mer information om de olika jobben som annonseras ut. Det tar tid. Denna dag är inget undantag, det blir många timmar framför datorn. Men förhoppningsvis ska det ge resultat.
Dagen efter uppsägningen. Självförtroendet får sig en rejäl skjuts eftersom jag är kallad på intervju för ett vikariat på en tidskrift. Det är skönt att få komma ut och möta nya människor och se nya arbetsmiljöer. Även om arbetsmarknaden så klart är tuff i denna lågkonjunktur så är det långt i från omöjligt att hitta jobb. Det är bara att vara peppad, använda sig av sitt kontaktnät och jobba på med ansökningar och cv så ska det nog lösa sig.
Träffar en av mina klasskompisar från gymnasiet över en arbetslunch. Vi har inte setts på evigheter, men finner varandra genast, det finns mycket att tala om. Det är roligt att återses och höra hur livet har vindlat sig fram och tillbaka sedan de där dagarna vi delade skolbänk och slet med läxor och böjningsmönster på ryskalektionerna. På kvällskvisten gör jag varma mackor innan det är dags för en tur i löparspåret. Det är den enda träning som inte plågar ryggen. Konstigt nog känns det allt bättre och bättre att springa.
