Idag var det personalmöte på jobbet. Ovant att komma in på kontoret efter ett par veckors frånvaro. Vi fick reda på att förhandlingarna mellan arbetsgivaren och facket var över, men inte så mycket mera. Vår chefredaktör hamnade sedan i nytt möte med ledningen och strax gick det ut information om att det skulle bli nytt stormöte på eftermiddagen. Efter en lång rastlös väntan fick jag så beskedet efter lunch att jag är uppsagd. Det är ett antal andra kolleger som också drabbas, så jag är långt i från ensam. Även om jag var förberedd så kändes det ganska tungt. Efter en del praktiska diskussioner och stormötet gick jag hem, alldeles tom i huvudet.

Det är en lättnad att äntligen ha fått besked, men det var också oväntat ansträngande. Alla spänningar lossnade plötsligt och nu är det allvar, nu gäller det att hitta ett jobb. Jag gick en långpromenad efteråt för att rensa tankarna och det var skönt i den svidande kalla blåsten. Det snöade i morse och något av den där isiga kylan satt fortfarande kvar. Visst är det tråkigt att det slutar så här, men samtidigt så är detta också en stor möjlighet för mig att välja en ny väg i yrkeslivet. Det känns positivt och bra, och jag tror att det ska lösa sig med jobb framöver.