by

En promenad i det blå

Pappa och jag åkte in till stan för att promenera, det var vanvettigt kallt och vi har klätt oss rejält. Vi gick en sväng förbi det gamla lasarettet. Det har nu blivit kommunhus, barn- och ungdomsförvaltningen och socialförvaltningen håller till där. Det är ombyggt och en hel del är rivet från den tiden då det var sjukhus. Jag minns inte så mycket från den tiden då vi hälsade på mamma där annat än att jag inte tyckte om lasarettet.

Vi gick vidare in på Norrbottens museet och tittade på deras utställningar. Det fanns en som handlade om samelivet med bilder från både 1950-talet och idag. Vissa av personerna på bilderna var rent av de samma. Den var fin, men jag tyckte mer om Erik Holmstedts utställning Inte längre mitt hem. Han hade fotograferat i Malmberget först under 1970-talet då delar av staden revs för att moderniserats. Sedan hade han återvänt nu och skildrat en del av det flytt- och rivningsarbete som sker nu i samband med att stan ska flyttas på grund av det stora gruvhålet. Det var ganska enkla bilder av hus rätt upp och ner, eller hur folk lastar ett hus och drar i väg med det.

Holmstedt hade också fotograferat små garage, bara avbildat dem rakt framifrån. Det var massor med fyrkantiga små bilder i storlek 15×15 centimeter ungefär. Dem gillade jag mycket. Det blir på något sätt intressant när man upprepar något till synes banalt. Man lägger märke till de små variationerna. Sedan tyckte jag om det lilla formatet, det blev som att titta in i en adventskalender.

by

Vi hade i alla fall tur med vädret

Idag har vi gjort mer sill eftersom de två burkarna vi gjorde till julafton tagit slut snabbare än väntat. Jag har varit ute och fotograferat lite och på kvällen har vi varit på bio. Vi såg ”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” och den var förvånansvärt bra.

En vådlig resa i husbil genom Sverige är grunden för alla tokigheter och pinsamheter som inträffar under resan. Karaktärerna Gun och den galne Gösta är träffsäkert skildrade och replikerna är väldigt bra. Man känner igen sig och åtminstone jag känner igen en äldre manlig släkting som kunde ha stått modell för Gösta. 😀 Det som gör det här till lite mer än en lättsmält komedi är att det faktiskt handlar om vad man gör av sitt liv när man pensionerat sig. Man vet inte hur länge man lever så det gäller att passa på att njuta. Och vad blir det egentligen av en när barnen är utflugna, pensionen är här och man inser att livet inte alltid är så fagert. Tänkvärt.

by

Kallt, kallt

Den andra dagen in på det nya året blev det kallt, temperaturen föll så det nästan var -20 grader. Jag byltade på mig rejält och knatade ut för att inspektera de nygrävda dikena på Mostaranta. Det gick bra att gå i skoterspåren, men klev man utanför så höll snön inte. Trots att det var riktigt smällkallt så var det inte alls obehagligt, luften var torr så kylan var inte särskilt plågsamt. Det var harspår överallt och det var fint att gå där nere.

Vi åkte också över till Finland en sväng, handlade rieska, piroger och lakrits och kikade lite i affärerna i Ylitornio.

by

Nytt år, nya dagar

Jag har tillbringat sommarlov, påsklov, sportlov och höstlov så långt tillbaka jag nästan kan minnas hos min farfar och farmor i deras hus i Ruskola, Övertorneå. Nu är de båda döda, men huset står kvar och jag besöker det då och då. Inte så ofta som förr, men jag tycker fortfarande om att komma dit. Även om jag precis förstår mina fastrar som säger att det inte är samma sak nu när farfar och farmor är borta.

Det är något som ändrats, som om lite av själen har försvunnit. Huset är lite mer ensamt nu, det tycks om det är både mörkare och tystare där än jag minns det. Det är nytt år nu, nya dagar väntar både för mig, min familj och huset.

Pappa och jag hinner också en sväng till kyrkogården för att tända ljus på farmors, farfars och mammas gravar. Det är fint men kallt så in i bängen. Jag hinner bara ta ett par bilder innan fingrarna stelnar, trots dubbla vantar.

by

Nytt år

På självaste nyårsafton blev det storm i Norrbotten. Varningar gick ut på radion för en klass 3-storm med vindar på mellan 22 och 30 sekundmeter. Det lät ganska riktigt, särskilt med tanke på att vi avstått från att åka till pappas föräldrarhem i Övertorneå dagen innan.

Nå, men åka skulle vi, Volvon packades full och vi drog i väg tidigt på morgonen för att hinna innan de värsta vindarna slog till och medan det ännu var ljust. Allt gick bra, men det tjöt runt bilen hela resan. Vi klarade oss undan nedblåsta träd och annat otyg. Hemma i Luleå blåste en del tak bort, bland annat från gymnasiebyn, men ingen människa blev skadad. Vi slapp också strömavbrott utan kunde i lugn och ro äta mat, bada bastu och koppla av.

På kvällen kollade vi när finländarna sköt raketer klockan 23 innan vi gick ut på nyårspromenad. Vi hälsade på två av mina kusiner och önskade gott slut.

by

Sataniska skavsår

Den här dagen lyckades jag äntligen få ändan ur vagnen och masa mig upp till Ormberget för att åka skidor. Det har varit bra väder tidigare eftersom temperaturen hållit sig mellan -5 grader och nollstrecket, men innan jul var det fullt upp med bakning och annat så jag kom mig inte i väg.

Men efter en rask 20-minuters promenad kunde jag spänna på mig skidorna och glida ut i spåret. Med tanke på att jag inte åkt på de senaste året gick det hyggligt. Men alla pensionärer, motionärer och ungar skejtade så klart i från mig, men jag körde om några också. 🙂 Mina vallningsfria skidor gled helt okej i spåret som var ganska hårt och gav bra glid. Efter att ha åkt 5,6 kilometer utan några större problem än en vag obehagskänsla på ena hälen drog jag i väg på 2,4 kilometersslingan. Det visade sig vara nådastöten för mina stackars fötter. Mina pjäxor ger nämligen grymma skavsår, men jag trodde att jag förberett mig ordentligt genom att tejpa och lägga in extra skumgummi som skydd.

Ack så jag bedrog mig. När jag klev av spåret efter mina 8 kilometer och skulle gå hem trodde jag att jag skulle få krypa hela vägen, så ont gjorde det i fossingarna. Nå, när blåsorna sprack gick det bättre. Men det är inte skönt att ha skavsår i storlek av en enkrona på båda hälarna. Det såg rätt förfärligt ut, särskilt på den hälen där skinnet skavts av också…

Jag var ganska slut efteråt och det blev inte så mycket fotograferat denna dag. Bättre att vila fötterna på sängen med en god bok.

by

Biltvätt

Idag blev det till att stiga upp tidigt för att hjälpa pappa att tvätta bilen. Han fick stiga upp ännu tidigare eftersom han åkte till Sävast för att hämta biltvättmedel… Nåja, det blev rent i alla fall. Vi hälsade på min mellanfaster (pappa har tre systrar) och fikade och beundrade hennes fina amaryllisar.

by

Ödehus mitt i stan

Idag åkte vi ut till SSAB och Svartöstaden eftersom jag ville fotografera där. Det är ett ganska speciellt område, det finns en del gamla förfallna hus i bostadsområdet och stålverket har ju sin speciella charm.

När jag var liten jobbade pappa på ett dataföretag som hade sitt kontor innanför grindarna till verket och många gånger har jag suttit i bilen på parkeringen och väntat på honom när han skulle fixa något på kontoret. Det är verkligen en märklig känsla där.

jag försökte mig också på att härma Esko Männikkö och hans bilder på ödehus som just nu visas på Kulturens hus i Luleå. Jag har en bit kvar till hans nivå, men jag försöker i alla fall.

by

Walking the walk

Eftersom det inte är ljust så många timmar gäller det att ta vara på tiden. Förslagsvis genom att promenera. Då kan man suga åt sig ljuset och så är det ju skönt att röra lite på sig mellan ätorigierna. Sedan är det ju så bra att man dessutom kan fotografera medan man promenerar. 🙂

by

Läckra lutfisk

På annandagen blev det så klart promenad, vi gick runt på Porsön och senare på kvällen lagade vi lutfisk och bjöd över pappas äldsta respektive yngsta syster. Det var trevligt att ha släktmiddag och lutfisk är verkligen mums! Den ska så klart avnjutas med senapssås, stekt fläsk och kokta ärter. Då blir det bäst.

Kolla dagens bilder.