Idag var det dagen D som i slutredovisning av våra projekt. En maratondag när alla skulle visa upp sina grejor, berätta om sin idéer, tankar, utvecklingen, hur det började och vad det blev.

Det tog hela dagen, men det var väldigt bra att alla fick ordentligt med tid på sig. Några i klassen redovisade som bildspel, eller bara digitalt och i bildkollage. Men de flesta av oss hade printar som vi visade och som klassen sedan diskuterade runt. Vi hade också besök av Sara Arnald som kikade på våra grejor och gav respons. Det var roligt att ha med en utomstående, men samtidigt är det kanske inte allt i processen som framgår för en som inte varit med hela svängen.

Själv visade jag tjugo bilder plus två ringblixtbilder bara för att visa lite hur utvecklingen har varit. På ett sätt var det skönt att redovisa för att man äntligen kommit så här långt i projektet och man kan ana ett slut. Men samtidigt var det lite jobbigt att också se hur eländigt det ser ut. Det är färgstick hit och dit, bakgrunden är gul, karatedräkterna blåvita, folk är både röda och gråa i hudtonerna… My God! Hur ska jag kunna ställa ut det här? Det är ju svårt när folk har vitt på sig i gulsunkiga lysrörsbelysta gympasalar och man underesxponerar. Det blir en enda gröt av allting. Men jag får väl i alla fall glädja mig åt att det finns ögonblick och kompositioner som jag är stolt över att ha fångat även om resultatet på printen inte alltid är helt klockrent. Men sunket kanske också kan spegla de halvsunkiga gympasalarna där vi tränar? Man får väl intala sig det så man inte blir helt knäckt…

Så här i efterhand minns jag inte riktigt all den kritik som jag fick, när dagen var över kände jag mig helt hjärndöd och faktiskt lite deppig också. Sara Arnald påpekade vitbalansproblemet med gul belysning och blåa dräkter. Men jag fick beröm för jämn färgton i bilderna och för gemenskapen och humorn som finns i bilderna. Och att jag nått långt rent tekniskt och att jag typ var skolboksexemplet för projektarbete. Hålla fast vid ett projekt, plåta mycket och ofta, prova olika tekniker och lösningar och förhoppningsvis gå framåt. Det kanske räcker?

Hur som helst tycker jag ju om mina bilder, men frågan är vilka jag ska ställa ut? Och det där med hur många och storleken har inte klarnat heller. Men det kanske kommer. Ska försöka sitta i helgen och pilla lite med det.

Efter skolan var jag helt slut, som terapi gick jag till karaten utan att ta med kameran. Eller, jo, jag tog med digitalkompakten och knäppte några rutor efteråt bara för bilddagbokens skull. Men inget på träningen. Jag behövde bara träna för att rensa skallen. Tyvärr var det inte bara huvet som var trögt, även kroppen var lite ur fas, så jag hade inte så bra flyt. Men det var okej. Nu måste jag bara samla ihop mig och visa bilder i klubben också när jag gjort i ordning allt.