Jag köpte en bukett otroligt vackra papegojtulpaner, de blommade som bara den, bladen är så himla vackra och färgen var så fin. Det blev så klart några bilder. Det är ungefär allt som hunnits med då vi står i begrepp att flytta inom de närmaste dagarna.
fotografering
Forever tulip
Det kan tyckas som ett något tråkigt tema, men just den här perioden har mitt fotograferande inskränkt sig till blomsterfoto på hemmaplan. Det betyder i praktiken tulpaner, tulpaner, tulpaner. Jag har inte haft tid för mer. Men det håller plåtandet i gång, det är kul att köpa en bukett blommor och sedan gå loss med kameran och makroobjektivet.
Här är några bilder.
En liten droppe…
Jag gillar vårt badrum väldigt mycket. Dels för att det har ljust, blekgrönt kakel på golvet, men också för att det är så ljust.
När solen skiner in är det som att stå och duscha i en ljuslåda. Det är så klart, så fint. Man blir så pigg och liksom upplyft.
Sedan är det så spännande med vattnet från duschen. Det blir perfekta runda droppar på fönsterkarmen. Allt från ytte pytte små droppar till ganska stora. Det är fint.
Därför plåtade jag det.
Ljuvliga tulpaner!
Jag kunde inte hejda mig, igår köpte jag tulpaner. Tråkigt nog har Tulpanens Hus i Åkeshov bytt ägare, så det blir inga fler tulpanutställningar. Då får man försöka hitta andra sätt att tillgodose sin tulipomani. Jag köper snittulpaner, för det är så himla snyggt. Igår blev det en bukett rödgula papegojtulpaner, sort okänd. Butikspersonalen visste inte ens vad det var för sort. Synd.
Nå, idag har buketten plåtats, det blev rätt bra faktiskt. Har bara hunnit göra en bild så länge och lägger ut den här.
Här kommer en till. Ska försöka göra ett par bilder till, jag gillar kontrasten mellan väggen, tapeten och blommorna.
Grått var det här!
Idag har jag träffat min vän K. Vi skulle ut och fotografera, först åkte vi en tur till Åkeshov för att se om Tulpanens hus månne hade utställning. Men icke. Stället hade bytt ägare så nu är det slut med tulpanutställningar, det är bara blomsterförsäljning och kafé där nu. 🙁 Trist.Var ska man nu gå för att få sin tulipomani tillfredsställd?
I stället åkte vi till Thorildsplan, klev av och promenerade mot Essingen. Vi gick strandpromenaden runt och lyckades faktiskt hitta en del bilder på vägen trots att det var mulet, rått och så grått som det bara kan vara i februari-mars. Men även det fula kan bli lite fint ibland. Det behöver knappast sägas att det blev mycket svartvit plåtning.
Här är några rutor.
Ljus i tunneln
Gallerist – javisst
Så här i efterhand måste jag också bara lägga upp några bilder av hur fotoutställningen Ett slags hemkomst egentligen gjordes. Det var mycket enkelt, jag skulle ha visning två kvällar och det skulle inte få kosta allt för mycket. Jag lät mina tulpanbilder som jag använt när lägenheten stajlades sitta uppe och så printade jag alla mina bilder. De var i storlekarna 10×10, 15×10 och 15×15 centimeter, så det var ganska små bilder. Jag ville försöka sätta upp dem direkt på väggen utan ramar och det gick förvånansvärt bra.
Jag hittade ett slags limpluppar på Matton som man bara kunde trycka dit på baksidan av bilderna och sedan trycka upp på väggen. Som tur var så funkade det bra att ta ner, det var bara att pilla bort plupparna. Inga hål i väggen, inga märken heller, det enda är att kopiorna är lite klistriga och kan fastna på varandra nu när de ligger nedmonterade. Men det är småsaker.
Jag hade en hel del besökare, mest vänner så klart, men det var kul att det faktiskt kom sex grannar och tittade! 😀 Trevligt! Men visst känns det lite vemodigt att flytta, det gör det.
Ett slags hemkomst
Jag har nu gjort en digital version av min fotoutställning ”Ett slags hemkomst” som jag visade två kvällar i min lägenhet på Kungsholmen. Eftersom lägenheten har renoverats och sålts hade jag en unik chans att utnyttja den som galleri. Min lilla etta var vitmålad, tömd på möbler och som klippt och skuren att visa bilder i. Sagt och gjort, jag satte upp bilderna på väggarna och här är resultatet.
Jag funderade först på att göra ett bildspel av detta, men eftersom bilderna är i tre olika storlekar funkade inte det. Därför blir det en hel lång radda med bilder, men det funkar bäst så här. Klicka på någon av bilderna, när du öppnat en kan du sedan klicka dig vidare genom att bara trycka på ”Next” i ramen runt bilden.
Ett slags hemkomst
Den här utställningen handlar om var eller med vem man känner sig hemma.
Är hemma där man bor just nu eller där man växte upp? Är hemma en adress, en plats eller ett tillstånd man bär inom sig?
Eller är hemma helt enkelt en annan människa som man lever med?
Jag är född i Stockholm men när jag var 7 år gammal flyttade min familj upp till Luleå. Jag trivdes aldrig särskilt bra i Jakobsberg där vi hade bott, så för mig blev det verkligen som att komma hem när vi flyttade till Luleå.
Under min uppväxt har jag alltid känt mig hemma hos min famor och farfar i Ruskola, Övertorneå, där jag tillbringade många somrar och höstlov med att leka med mina kusiner, hoppa på höskullen, bygga kojor, åka rutschkana utför bastutaket på vintern och vara i skogen och plocka bär eller jaga med pappa och farfar.
Det är fortfarande otroligt vackert att få vara i Övertorneå på somrarna, även om farmor och farfar inte längre är i livet. Det är med blandade känslor jag återvänder dit, huset som står obebott stora delar av året har blivit tyst, väggarna bleknar och behöver målas och en känsla av vemod har lagt sig över rummen. Hemkänslan kommer ju från dem som lever och bor i ett hus, utan dem är det inte längre samma sak. Långsamt växer jordbruksmarkerna igen, blommorna i rabatten är borta och slyet kryper allt närmare vedboden och gårdsplanen.
Jag kom till Stockholm när jag var 18 år, med två blåa resväskor flyttade jag in i ett studentrum på Gärdet och trodde inte att jag skulle bli kvar särskilt länge, för i storstan kunde man ju inte bo. Men kvar blev jag. Och nu vet jag inte längre om jag skulle kunna flytta tillbaka till Norrbotten för jag är något av en främling där eftersom alla jag kände har flyttat därifrån.
Efter ett par år i studentrum flyttade jag hit till Industrigatan på Kungsholmen, till min lilla etta där jag bott i nästan 20 år. Den här lägenheten har varit min hem och min borg och det var inte lätt att sälja den. Eller rättare sagt, det var inte svårt att ta beslutet att sälja min bostad för att kunna få möjlighet att flytta in hos min sambo, men det var svårt att lämna den miljö som så länge varit min hållpunkt i tillvaron. Det var ju här jag hörde hemma. Eller?
Som tur är innebär ju en säljprocess också en form av avvänjning. Jag rensade ut möbler och kläder, målade om, stajlade och plötsligt var Industrigatan 14 inte längre min hemadress. Lägenheten hade blivit vit, fräsch, avskalad och allt annat än mitt hem.
Jag är numera lycklig förortsbo med hemadress i Hökarängen ett kort tag innan jag och sambon flyttar in i vår gemensamma trea i Bagarmossen. Jag har gått från ett läge till ett annat, precis som den där stora fastighetsmäklaren har som slogan. Det känns helt rätt eftersom det ger nya perspektiv på livet. Jag kallar fortfarande mitt barndomshem i Luleå för hemma, precis som jag också tänker på farmors och farfars hus i Tornedalen som mitt själsliga hem. Och Kungsholmen kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, men jag är också övertygad om att jag kommer att hitta nya platser där jag kan känna mig hemma.
Välkommen in till mig och dela mina minnen och mina bilder.
Johanna Mörtberg
Hökarängen, 16 januari 2012
Tradig väntan
Jag jobbar ganska mycket kvällsskift på DN. Man börjar vid 13.45 och slutar vid midnatt. Det innebär många kvällar av tröstlös väntan på t-banan på ödsliga Thorildsplan. Tågen går inte så ofta, en gång i halvtimmen, så det gäller att pricka rätt. Det är inte alltid det går så bra. När vintern kommit med isiga och hala spår blir det ibland förseningar och stopp i trafiken.
En natt i januari fick jag vänta nästan 25 minuter på ett tåg som inte kom. Kallt, tråkigt och själsdödande. Jag vankade av och an på perrongen för att förströ mig, till sist kom tåget så jag i alla fall kunde ta mig till Fridhemsplan och fortsätta vänta inomhus. Jag vet inte vad det är med Thorildsplan, men det känns så otroligt tråkig. Det är ganska mycket folk där på dagtid och även en del sen kväll, men på natten är den i princip öde. Det är inte direkt läskigt att stå och vänta där, bara tomt. Helt tomt. Och kallt. Och grått. Och fruktansvärt tråkigt. Trots konsten.
Hemnetfrossa
Idag har jag återvänt till Industrigatan för ännu en bostadsplåtning. Jag och min fotokompis K tillbringade ju ett antal timmar för två dagar sedan med att prova på det här med bostadsfotografering. Jag hade ju så lämpligt ett styck stajlad lägenhet som skulle proffsplåtas och vi hade fått låna ett vidvinkelobjektiv (12-24 mm) av vår gemensamma vän U.
Alltså gick vi loss med allt vi hade på lägenheten. Vi hade enbensstativ, våra blixtar (SB 800) och så turades vi om med vidvinkeln. Vi kröp omkring på knä för att plåta allt i rätt höjd och försökte hitta de rätta vinklarna. Det var ju inte så lätt och efter att ha sett ett proffs i aktion och efter att ha snabbintervjuat honom fanns det en hel del för mig att göra om. Jag upptäckte att det handlade mycket om att plåta rummen på diagonalen. I alla fall mitt vardagsrum. Försöker man få med en av rummets kortändar blev det väldigt statiska bilder. Det var också ett sjå med att få flera exponeringar så lampor och fönster blev bra. Plus att det gällde att se upp så man själv inte speglades i något, att försöka undvika blixtblaffor i väggarna (när man ser reflektionen av blixten som en vit blobba), att se upp med sladdar, mattkanter och annat snafs som kunde spreta i bildkanterna och att försöka hålla någon slags linje i förhållande till möblerna. Vidvinkel gör ju perspektivet skevt, så det gäller att det inte blir Lutande tornet i Pisa av alltihop. Det är klart att man rätar upp bilden i Photoshop, men det kan bli många sneda linjer och man måste ju välja någon att hålla sig till.
Hur som helst så använde proffset som plåtade min lägenhet Canon D5, med en 17-40-glugg. Hans bilder verkade oftast vara plåtade kring 17 mm. Vårt vidvinkel som vi lånat var ju vidare, så det gällde att hålla sig omkring 15 mm för att perspektivet inte skulle bli för utdraget. Att köra på 12 mm blev alldeles för tokigt.
Här är några av mina omplåtade bilder som jag känner mig hyfsat nöjd med. Men jag har fortfarande en del att jobba med när det gäller att få en sammanhängande bildbehandling så att paketet håller ihop.


