Våren och värmen!

I dag har våren verkligen kommit. Det har varit varmt och träd och buskar börjar slå ut. Jag vikarierar som reporter på LRF Media och är tillbaka i nästan välbekanta kvarter på Kungsholmen. Strosade på Kungsholmsstrand på väg hem efter jobbet och hittade detta fantastiska träd som blommade. Passade på att plåta mig själv. Sedan blev det en bild i Vasaparken också. Det är allt härligt när knoppar brister.

Hemnetfrossa

Idag har jag återvänt till Industrigatan för ännu en bostadsplåtning. Jag och min fotokompis K tillbringade ju ett antal timmar för två dagar sedan med att prova på det här med bostadsfotografering. Jag hade ju så lämpligt ett styck stajlad lägenhet som skulle proffsplåtas och vi hade fått låna ett vidvinkelobjektiv (12-24 mm) av vår gemensamma vän U.

Alltså gick vi loss med allt vi hade på lägenheten. Vi hade enbensstativ, våra blixtar (SB 800) och så turades vi om med vidvinkeln. Vi kröp omkring på knä för att plåta allt i rätt höjd och försökte hitta de rätta vinklarna. Det var ju inte så lätt och efter att ha sett ett proffs i aktion och efter att ha snabbintervjuat honom fanns det en hel del för mig att göra om. Jag upptäckte att det handlade mycket om att plåta rummen på diagonalen. I alla fall mitt vardagsrum. Försöker man få med en av rummets kortändar blev det väldigt statiska bilder. Det var också ett sjå med att få flera exponeringar så lampor och fönster blev bra. Plus att det gällde att se upp så man själv inte speglades i något, att försöka undvika blixtblaffor i väggarna (när man ser reflektionen av blixten som en vit blobba), att se upp med sladdar, mattkanter och annat snafs som kunde spreta i bildkanterna och att försöka hålla någon slags linje i förhållande till möblerna. Vidvinkel gör ju perspektivet skevt, så det gäller att det inte blir Lutande tornet i Pisa av alltihop. Det är klart att man rätar upp bilden i Photoshop, men det kan bli många sneda linjer och man måste ju välja någon att hålla sig till.

Hur som helst så använde proffset som plåtade min lägenhet Canon D5, med en 17-40-glugg. Hans bilder verkade oftast vara plåtade kring 17 mm. Vårt vidvinkel som vi lånat var ju vidare, så det gällde att hålla sig omkring 15 mm för att perspektivet inte skulle bli för utdraget. Att köra på 12 mm blev alldeles för tokigt.

Här är några av mina omplåtade bilder som jag känner mig hyfsat nöjd med. Men jag har fortfarande en del att jobba med när det gäller att få en sammanhängande bildbehandling så att paketet håller ihop.

Västerbron

Ibland är det bara så himla fint när man är ute och promenerar. Jag går den vanliga rundan runt Kungsholmen, har kanske varit en sväng och slängt något skrot på Preemmackens miljöstation. hur som helst är solen på väg ner och Västerbron blir en slagkraftig siluett mot den ljusa himlen.

Jag är en sucker för sånt här. Det kan inte hjälpas. Jag tycker det är vackert.

Promenerar lite. Går runt halva Kungsholmen, längs ”Hurtigrutten” som Plura kallar promenadstigen som går längs vattnet. Det blir lite bilder, som hastigast också. Nuförtiden blir det mest plåtat med mobilen. Kanske för att den alltid är med.

Det är lätt gjort, att plåta med mobilen, bara hala upp ur fickan. Och nu för tiden är det så vanligt att ingen knappast reagerar. Kanske tittar de och försöker förstå eller se vad man fotograferar. Det är lite gulligt.

Den här gillar jag. Gatukonst på en dörr nere på Kungsholmsstrand. Så nära min gata, men ändå långt, långt bort. Är man inte lite som en pingvin ibland, rullar fram, lite lätt på svaj? Även om det här mer liknar en blåfotad sula…

Fasad

Inte så många bilder idag. Men jag gillar bilderna på Trossens fasad där solen kastar skuggor så gatlampornas skuggor avtecknar sig på den gula plåten. Jag läser det senaste fotobokskapet från Paris, Autoportrait av Martin Parr. Han har låtit fotografera sig av lokala fotografer på olika platser runt om i världen. Självporträtt på riktigt klyschiga sätt, alla möjliga tekniker och kvaliteter. Det är knasigt, fult, galet och väldigt roligt. Men samtidigt värdigt också. Kanske något att ta efter?

Det är intressant vad dessa porträtt av Martin Parr säger om stereotyper, klichéer, fasader, roller. Vilka är vi och hur vill vi se ut?