Warning: A non-numeric value encountered in /data/0/4/04547da3-d5a2-4560-8b46-a8d66bf916e1/johannamortberg.se/public_html/wp-content/plugins/nextgen-gallery/src/DisplayTypes/Thumbnails.php on line 72

Idag har det varit tungt med fotograferandet. Imorgon ska vi ju bildbehandla till reportageuppgiften, ett trettiotal bilder ska fixas och jag har haft ganska stor ågren inför detta eftersom jag inte hittat något vettigt att plåta. I går tänkte jag minst lika mycket som professor Balthazar och trodde att jag hade kommit på lösningen.

Jag skulle plåta i Hötorgshallen, en viss utvald butik. Som ett extra kort i bakfickan om det skulle knasa sig hade jag mötesplatsen utanför Åhléns som reservalternativ. I Hötorgshallen visade det sig vara stendött, jag hade visserligen ett trevligt samtal med butikschefen, men bilderna blev katastrof. Platt och intetsägande. Och inte direkt bilder av ett ställe där folk möts. Det blev inte bättre utanför Åhléns. Stor, rörigt, folk som springer hit och dit i hetsigt tempo medan andra står och hänger. Beställda men inte uthämtade.

Jag gick hem, laddade in bilderna i burken och stönade åt hur mycket skräp det var. Det fanns ju knappt en bild som höll! Så det var till att febrilt försöka fundera ut något nytt som kunde bli räddningen. Det gick supertrögt tills jag till slut slängde på mig kläderna och helt sonika stegade i väg till Karlbergs station. Nu fick det vara slut på mesandet! Och på något märkligt vis så började jag hitta rätt. Jag såg bilder, kunde fotografera i lugn och ro och jag kände att jag kom någon vart. Gud så skönt! 😀

Jag vet inte riktigt varför jag hamnat i en sån här kreativ koma. Kanske beror det på att jag är inne i en så introvert fas när det gäller min bilddagbok att det är svårt att ha nog tillit för att komma närmare folk. När man plåtar för sig själv är man på ett helt annat plan liksom. Men jag behöver öva på det där med att möta folk. Det går utmärkt om jag bara ger mig ett journalistiskt uppdrag, bestämmer tid och plats och ser på det som ett jobb. Men när det bara handlar om att lösa en fotouppgift är jag fortfarande ganska feg.

Det är lite som att ha telefonskräck eller tycka att det är jobbigt att sälja sig själv. Men det är ju faktiskt inte så märkvärdigt när man väl lyfter luren eller försöker förklara vad man är bra på. Det gäller bara att ha tilltro. Ta ett djupt andetag och hoppa ut. Man måste lita på sig själv. Jag har nog tappat bort mig själv en smula på sistone, nu gäller det att hitta tillbaka.

Det får bli veckans övning. Att tro. På mig själv. Och på att jag faktiskt klarar av att exponera rätt, komponera rätt och trycka av i rätt stund. Fotografi är inte omöjligt.