Vi trummar på som vanligt på jobbet. Tidningsmakeriet är på gång igen, vår kollega T slutar på fredag och det känns konstigt. Men vi gör tidning som om ingenting i världen hade hänt. Artiklar skrivs, bilder behandlas och sidor redigeras ändå. För det blir ju alltid en tidning. På nåt sätt.

Jag är en latmask med fotograferandet. Jag har helt trillat ur min positiva våg som jag hade i julas när jag var hemma. Då hängde kameran med överallt och jag såg bilder överallt. Det var inte svårt att sugas in i bildvärlden och hitta intressanta saker att fotografera. Nu orkar jag knappt höja blicken för att titta. Jag ser mig själv och rulltrappan i tunnelbanan. Kanske ska jag se ljuset snart?