Jag vet ett rum – det är alldeles vitt, gardinerna är gräddiga, mattan mjukt beige. Det är tyst, utanför hör man träden susa, fåglarna ropar och på morgonen när dagen gryr fylls det här rummet av det vitaste, vackraste ljus.
Det studsar runt i den här lilla kuben och väcker en försiktigt. Jag tröttnar inte på att se hur ljuset vandrar genom rummet, efter någon timme ser det helt annorlunda ut, men aldrig är det så vackert som precis på morgonen då det faller in genom fönstret och tecknar sina skuggor på gardinen.
För första gången på vad som känns som en evighet så sken solen när jag vaknade. På morgonen var det klarblå himmel och det kändes verkligen underbart. Solskenet höll i sig och eftersom jag var tvungen att gå hem på lunchen för att hämta kameran hann jag få mig en extra dos finväder.