Bilddagboken fyllde 6 månader i måndags. Det märktes inte direkt. Jag har bestämt mig för att fortsätta och köra ett år, det går liksom inte att sluta. Kameran är ju med överallt ändå. Ibland blir det många bilder, ibland färre. I helgen blev det ju en hel del så jag tycker nog att det jämnar ut sig i det långa loppet. Det blir ju bild varje dag.
Men idag måste vara något slags rekord i minimalism. Jag har tagit två bilder.Två knäpp. Inget mer. Låt vara att det blir fyra filer i kameran eftersom Lumixen envisas med att göra både en råfil och en jpeg när man plåtar i råläge. Men i alla fall.
Jag satsade på att bildbehandla i stället. Det är inga märkvärdiga snapshots, och ingen märkvärdig bildbehandling. Man kan ju inte göra vad som helst med en bild bara för att hotta upp den. Men det blev rätt okej ändå. Jag gillar det på nåt sätt.
Så var det måndag, tillbaka till jobbet, tidningslämning och regnrusk. Jag var rätt mör. Trött av sömnbrist, stel i ben och rygg efter allt köande och hoppande, lite rosslig i halsen efter all allsång, rödmosig i fejset av all sol, vind och regn och med spruckna läppar… Enda minnet av helgens konserter var numret på handen och två armband. Det tar på krafterna att gå på konsert! Och ändå har jag inte köat så överdrivet mycket. Det känns bra, att kunna välja bort sådant. Tidningsmakeriet gick bra, vi fick allt gjort och lämnat i tid. Skönt!
Så var det söndag och dags för den tredje Springsteenkonserten. Jag och P var på plats vid 12-tiden. Det var sol, mer folk och lite rörigare när armbanden skulle delas ut. Jag höll knappt på att få ett!