Jag vet ett rum – det är alldeles vitt, gardinerna är gräddiga, mattan mjukt beige. Det är tyst, utanför hör man träden susa, fåglarna ropar och på morgonen när dagen gryr fylls det här rummet av det vitaste, vackraste ljus.

Det studsar runt i den här lilla kuben och väcker en försiktigt. Jag tröttnar inte på att se hur ljuset vandrar genom rummet, efter någon timme ser det helt annorlunda ut, men aldrig är det så vackert som precis på morgonen då det faller in genom fönstret och tecknar sina skuggor på gardinen.