Parad och fyrverkeri

20090714_kl1035wTrots en sen kväll med massor med dans var jag och I tidigt uppe för att hinna i tid till den stora paraden längs Champs Elysées. Klockan 10 börjar poliser, soldater, främlingslegionärer och kavallerister marschera och vi ville gärna få en bra plats.

På vägen ner till avenyn hade vi turen att få se Monsieur le President, Nicolas Sarkozy, som kom med mc-eskort på en bakgata. Han vinkade till oss och jag hann med att knäppa en ruta, som inte blev särskilt bra. Men vi såg presidenten!

Det var fullproppat med folk och många avspärrningar där vi hade tänkt oss att stå, så vi snirklade oss högre upp längs gatan. På en tvärgata fick vi se några mycket granna kavallerister med sina hästar. Lagom till vi hade hittat en plats på Champs Elysées flög jaktplanen in och sprutade ut rök i trikolorens färger. Sedan var det igång! Vi såg inte så förfärligt bra, men vi kom i samspråk med en vänlig fransman som lånade ut sin lilla stol till oss som vi kunde stå på och kika ut över folkhavet. Det sades på tv-nyheterna att det var omkring 200 000 personer som såg paraden. Vi hade ett trevligt samtal med fransmannen och fick veta en massa kuriosa. Kul! 😀

På kvällen bar det av till Marsfälten vid Eiffeltornet för att picknicka och invänta kvällens nationaldagsfyrverkeri. Först verkade det stört omöjligt att hitta en plats, men efter att vi snirklat oss långt ner på fältet så fann vi en ledig gräsplätt. Jag och min kusin E passade på att en stund spana in legendariske Johnny Halliday som spelade för oss 700 000 som var på plats. Scenen var en miljon mil bort, men tack vara storbildsskärmarna såg vi i alla fall lite. Kvällens höjdpunkt var utan tvekan fyrverkeriet som var mycket spektakulärt eftersom det också var jubileum för Eiffeltornet.

Skugglikt

Inte mycket att säga idag. En dag av skuggor och bilder som jag tagit förut. Men jag tycker om gången vid Mynttorget och jag gillar Slussen. Det är ju en av grejerna med att plåta bilddagbok. Man ska lära sig vilka motiv som triggar en. Det är en nyttig läxa för mig. Jag plåtar små saker, det lilla, fula grejor som inte ser mycket ut för världen. Inte så många människor, jag önskar att jag hade fler att fotografera, skulle behöva öva mer på porträtt. Det finns en lite vemodig stämning som jag också gillar, eller som åtminstone präglar mitt sätt att se.

På Mostaranta

20090709_kl2050wPå kvällen går vi en promenad ner på Mostaranta för att se hur det ser ut. Det är väldigt mycket sly, vid älvstranden är det nästan igenväxt, så man ser inte längre vattnet. Men det är också lite fint på vårt skifte eftersom det är utarrenderat till en bonde som odlar grönfoder till sina kor. Skulle man bara få slaget vid järnvägen och vid älvstranden skulle det kunna bli lika prydligt som i forna dagar. Jaja. Det är myggigt som tusan nere i djungeln, de äter en så man blir tokig, trots att det inte är många centimeter hud som lämnats bar. Some things never change.

Måla om

Idag har projekt ommålning inletts. Tanken var att vi skulle måla om ett par väggar på huset, men det blev i stället fönstren som fick sig en omgång. Pappa och jag har ägnat dagen åt att skrapa färg och grundmåla, det var rätt jobbigt, men det har flutit på ganska bra trots allt.

Blixt – ja tack!

Det har regnat och varit lite dåligt väder för målningsarbete. Pappa och jag har i stället ägnat oss åt att klippa gräs. Eller snarare, det var jag som klippte och räfsade, sedan visade pappa hur man slår med lien så jag fick röja runt potatislandet. Tyvärr är det inte så lätt att plåta när man själv ska arbeta, så det blev inga bilder på kroppsarbetandet. Istället blev det upptäcksfärd i huset med blixten på lilla digitalkompakten. 😀 Det blev ganska kul det med.

Konst eller konstig?

Vi promenerar i solen. Igen. Den vanliga turen från stan, runt Gültzaudden, bort mot södra hamnen. Det blir också en avstickare till Kulturens hus och konstbiennalen. Man kan sitta i ett växthus med några blommor, stoppa ner fötterna i ett akvarium och få dem ansade av japanska sugfiskar, kolla på obegriplig videokonst och titta på sekelskiftesbilder av samer som plötsligt döpt om till Ingvar Kamprad och Abba-Agneta. Vad är meningen? Ibland är konsten mer än lovligt konstig. Måste det vara svårt och oförståeligt för att bli fint?