Vi promenerar i solen. Igen. Den vanliga turen från stan, runt Gültzaudden, bort mot södra hamnen. Det blir också en avstickare till Kulturens hus och konstbiennalen. Man kan sitta i ett växthus med några blommor, stoppa ner fötterna i ett akvarium och få dem ansade av japanska sugfiskar, kolla på obegriplig videokonst och titta på sekelskiftesbilder av samer som plötsligt döpt om till Ingvar Kamprad och Abba-Agneta. Vad är meningen? Ibland är konsten mer än lovligt konstig. Måste det vara svårt och oförståeligt för att bli fint?
