Jag gör ett återbesök i motorsportvärlden. Tillsammans med min kollega T åker jag till Falun för att titta på Novemberkåsan. Vi kör tidigt från Stockholm och kommer fram strax efter nio. Starten har gått och vi tar oss så sakta ut på sträckorna med buss. Vädret är ganska uselt, på morgonen är det snö på marken, det regnar, det smälter, det är kort sagt piss. Men det är ändå rätt trevligt i skogen när vi väl får korn på motorcyklarna.

Framåt eftermiddagen slår vi oss ihop med Tibroduon M och S som jag kamperat ihop med på tidigare kåsor. Vi snackar enduro, skvallrar om SM-förare och VM och fotograferar. Vi får lift tillbaka till depån när dagvarvet drar sig mot sitt slut och vi bestämmer att vi ska följas åt även på natten. Efter ett kort brejk med hotellincheckning, mat och en stunds vila är vi på igen, följer starten på nattvarvet och åker sedan till skogs.

Vi träffar på en trio gruvarbetare som vi slänger käft med när vi parkerat i en lång lerig backe och väntar på förarna. En slurk glögg, lite kaffe och macka får tiden att gå. Vi byter åskådarplats, timmarna går och Joakim Ljunggren är vansinnigt överlägsen. På det andra nattvarvet får vi vänta länge på att se förarna, tiden stannar och regnet strilar innan för kragen. Det är rätt segt, men framåt tvåtiden hör vi på radion hur Ljunggren går i mål  medan vi åker mot depån. T och jag väljer hotellet och sängarna eftersom vi trots allt inte är på jobb, medan M och S åker för att intervjua förarna.

Eftersom startfältet var lite tunt, Mats Nilsson hade skadat handen och tappat motivationen, Björne Carlsson var förkyld, Calle Bjerkert och Patrik Wicksell långtidsskadade så blev det inte så spännande i tävlingen. Men det som var kul var att junioren Martin Larsson blev totaltvåa och att flera andra juniorer också körde grymt bra. Och Ljunggren var ju så klart otroligt imponerande i sin körning. Så det blev en kul tävling trots allt. 😀 Men man var rejält trött efteråt. Trots att man bara tittat på.