Efter några dagar hos mina släktingar i Jämsä fortsatte färden söderut. Vi åkte till Hamina där tre av mina morbröder bor. Det är lite märkligt att återvända till platser som man ofta besökt i sin barndom. Man känner igen sig, men det är ändå inte detsamma. Vissa saker har man kanske glömt, andra saker har ändrat sig. Men det mesta var sig likt. En dag åkte vi till havet, till stranden Pitkäthiekat där vi alltid brukade bada när jag var liten. Det är en mycket fin strand, men i dag ter den sig ganska liten. Då var den nästan oändlig.

Den lilla skylten som talade om temperaturen i vattnet är borta. Den lilla receptionen vid campingen är kvar, men bredvid har det dykt upp en stor restaurang/kafé. Allt drivs tydligen av ryssar numer. Denna lite gråmulna augustidag var det ganska tomt på stranden. Ett par barn badade. Det stod några finska husvagnar på campingen. Tiden har gått men ändå på något sätt stått stilla. Jag är äldre, men ändå är minnena från barndomen klara. Vad är egentligen annorlunda?

Vi var också till kyrkogården där min morfar ligger begravd. Min morbror M berättade en massa om min morfar som jag inte kände till, att han jobbade som ostmästare, han var utbildad i Schweiz och att han blev hemkallad från fronten under andra världskriget för det var viktigare att han gjorde ost än att han låg i ett dike med ett gevär. Jag tyckte alltid att den ryskortodoxa kyrkogården hade en speciell, lite mystisk stämning. Den finns kvar, men den här regniga dagen var den inte så stark som jag mindes den.