Vi har på nytt blivit kattvakter åt grannarnas två kissar, Torsten och Pyret. Det är ungefär som förra året, Pyret ligger för det mesta gömd under sängen och låter sig tveksamt klappas, medan Torsten följer en i hasorna som en hund och står i fönstret på toaletten och slickar vatten från kaklet efter att man har duschat.

I övrigt verkade de känna igen oss lite snabbare, det gick lite fortare att bli igenkänd. Eller det är kanske bara som vi människor föreställer oss? Katter har ju sin egen vilja…