Kan man tycka illa om ett landskap?


Warning: A non-numeric value encountered in /data/0/4/04547da3-d5a2-4560-8b46-a8d66bf916e1/johannamortberg.se/public_html/wp-content/plugins/nextgen-gallery/src/DisplayTypes/Thumbnails.php on line 72

Vi har bytt tema för undervisningen, efter att ha hållit på med människor så är det nu dags för landskap.

Övningen som vi har fått är att fotografera två platser, en vi gillar och en vi ogillar. Det får inte vara ett urbant landskap utan meningen är att vi ska ut i naturen. Vi ska presentera tre bilder för varje plats, bilderna ska bilda två triptyker, alltså två serier där bilderna hänger samman. Totalt blir det sex bilder att visa upp.

Eftersom det inte var praktiskt möjligt att ta sig de bortåt hundra milen hem för att kunna fotografera min favoritplats vid älven i Övertorneå, så fick jag försöka tänka nytt. Jag insåg att det inte skulle bli lätt att hitta mina två platser eftersom jag inte har någon särskilt personlig relation till naturen här i Stockholmsområdet.

Den stora funderingen bland klasskamraterna var också vad det finns för landskap som man INTE tycker om. De flesta naturtyper är ju vackra på något sätt, det var inte lätt att hitta något att ogilla. Och i de fallen man gjorde det så var det ofta ett landskap som på något sätt var förstört av människan.

Till slut kom jag fram till att jag skulle bege mig till Gladö i Huddinge där jag varit på trialtävlingar flera gånger. Naturen är väldigt speciell där, det är lite som en djungel, samtidigt som det också är vanlig blandskog med stora klippblock och stenar. Jag var ute en dag väldigt tidigt, jag åkte dit före soluppgången och fotograferade en spretig granplantering och sedan hittade jag en grupp tallar som jag tyckte väldigt mycket om.

Min lärare var inte så förtjust i mina tallbilder (de var lite tråkiga) så där stod jag med mina risiga granbilder. Min plats som jag alltså inte tyckte om…

Sedan hade jag tänkt att jag skulle åka ut till brandområdet i Tyrestaskogen för att fotografera något som jag trodde att jag inte skulle tycka om. Ett litet dilemma alltså, plötsligt hade jag två otrevliga platser.

Tyresta berörde mig väldigt mycket, det har ju gått tio år sedan branden, men det var fortfarande så påtagligt. Det var en så skarp gräns mellan den levande skogen och den brända. Det var som att kliva rakt in i tiden efter en kärnvapenkatastrof. Det var domedagen. Träden var brända, barken fortfarande askflagor trots att slyet hade vuxit sig mer än manshögt på sina ställen. Otroligt fascinerande. Och vackert.

Efter stor möda fick jag ihop mina sex bilder. Den främsta kritiken var att de var alltför lika varandra. Variationen var för liten inom respektive triptyk, dessutom påminde de ganska mycket om varandra. Sant, men jag hade svårt att komma vidare. Jag fastnade liksom bland alla träden och i det faktum att jag inte valt ordentligt. Men det var en nyttig läxa.