Igår var det Valborgsmässoafton. För de flesta innebär Valborg en halv dags arbete innan man är lös och ledig och hinner springa till Systembolaget. Själv jobbade jag heldag och hann precis med en vända till bolaget innan hemgång. Det blev ingen eld för min del, det småregnade och jag var för trött för att masa mig ut och titta på brasor, barnfamiljer och öldrickande ungdomar.

Ingen större förlust kan tyckas, men det är en sak jag verkligen saknar. Sången. Jag vill höra ”Vintern rasat” med en hejig manskör, jag vill se den späda vårgrönskan och känna den där rysmysiga känslan av bleknad vårsol blandat med kylslagen vårkväll. Känna lukten av eld och grillad korv samtidigt som öronen och fingrarna blir röda och kalla. Helst ska det vara lite snö kvar också.

Men det blev ingen sång igår. Inte ens på tv. I rättvisans namn borde jag väl skylla mig själv, vore jag nu så sugen på att höra vårsång så hade jag väl släpat mig i väg till nån park och lyssnat. ”Hur svårt kan det va? Gå i väg och lyssna och sitt inte här och gnäll.” I stället funderar jag på om det inte finns nån ambulerande manskör som man kan ringa efter. Kör med hemkörning liksom. Om jag ringer, kan de inte komma och sjunga ”Vintern rasat” utanför mitt fönster? Jag skulle applådera vilt och sedan kunde jag bjuda så många som ryms, på kaffe i mitt kök. Det vore toppen.

Så här dagen efter, på första maj, tog jag en promenad på stan och noterade förberedelserna inför demonstrationstågen. Efter en avstickare ut på Djurgården passerade jag Sergels Torg precis när Sven Wollter avslutat sitt tal i samband med Kommunistiska partiets majtåg.

Nog för att jag själv är mer röd än blå när det gäller partipolitik, men jag måste säga att det kändes lite förlegat att se armbindlarna med hammaren och skäran.

Men ideologierna är uppenbarligen inte döda än, Wollter fick skriva autograf åt en ung beundrare. Men var det skådespelarens eller kommunistens signatur hon önskade sig mest?