Den här helgen har jag gått på kurs på Medborgarskolan. En workshop i mönsterdesign. Inte att göra klädmönster, men hur man gör mönster som man kan trycka på tapeter, brickor, tyger, ja, nästan vad som helst.

Det har varit väldigt roligt och väldigt grundläggande. Papper och penna, sax och klister, svart och vitt. Man klipper t ex figurer i svart papper, fäster på ett vitt papper med klister, tejp eller häftmassa. Sedan delar man in arket i fyra bitar och byter plats på dem diagonalt. Sedan fyller man upp tomrummen med nya figurer och vips! har man skapat ett mönster som går att rapportera. Lite klurigt, men inte så svårt när man väl testat. Sedan kan man så klart bygga rapporten på lite olika sätt. Med förskjutningar i höjd- eller sidled. Det var jättekul att få hålla på och jag har lärt mig en hel del.

Nästa steg är ju att lära sig göra detta i illustrator… Nå. Man får börja lite försiktigt.

I går var maken och jag och såg Madonna på Tele2 arena. Det är första gången hon uppträder i Stockholm och det var första gången för mig och maken att se henne live. Efter lång och trogen väntan (vi fick först se DJ Marymac) gick hon på scenen. Och vilket framträdande. Jag hade väl anat att det skulle bli stor show, men detta… Det var helt galet. Gigantiska storbildsskärmar med sjukt snygga filmer som projicerades under låtarna. Madonna som går i spetsen för en hel armé samurajkrigare i sin kärleksrevolution för att sedan firas ned i en stålbur. Och sedan bara fortsatte det. Mangainspirerad dans, rockabillygäng på bensinmack, frackklädd ensemble på svajstänger, Madonna i glitterkostym á la Marlene Dietrich, flamencodans, tjurfäktning, dansare i gummisnoddar som hänger på en scenvägg och dansar och Madonna som till sist tar farväl med Holiday och firas upp i taket. Wow!

Toksnyggt och en fantastisk show. Madonna är grymt cool i läckra scenkläder, både kaxig och personlig. Men största ögonblicket är ändå när hon greppar mikrofonen och berättar att hon tänkte ställa in kvällens show efter fredagens terrordåd i Paris. Över hundra människor har dödats i ett flertal terrordåd runt om i staden, självmordsbombare sprängde sig vid Stade de France, beväpnade män sköt ned parisare på restauranger och gick in på konserthuset Bataclan, tog gisslan och sköt ihjäl folk innan de sprängde sig själva. Ofattbart och fruktansvärt.

Och där stod Madonna och förklarade hur bisarrt det kändes att hon skulle sjunga och dansa när folk sörjde sina döda. Men att hon tänkte att terroristerna attackerat just detta, fria människor som roat sig med musik, mat, idrott. Att de inte skulle få även den segern, att hon gett vika inför dem.  Så vi fick en konsert. Och Madonna grät för det hemska som sker, vi höll en tyst minut och sedan förklarade hon att det enda som kan vända detta är vi. Vi måste börja med oss själva. Förändra vårt sätt att se på och tala med andra. Visa respekt, förståelse och kärlek. Och lära oss att älska varandra hur vi än ser ut. Och sedan sjöng hon Like a prayer och det var helt sjukt bra, så rätt och otroligt känslosamt.

Madonna är min nya idol.